För 5 år sen körde jag min första Ironman i Köpenhamn, Danmark. Året innan började jag på allvar träna triathlon och lärde känna en mängd härliga människor i min före detta klubb Heleneholms IF. Under min första cykeltur med Heleneholm så pratade jag med en klubbkompis som också skulle köra sin första Ironman ett år senare om hur det kom sig att vi skulle ta oss an den här utmaningen etc etc. Jag minns att jag tyckte det var kul att det fanns andra personer som tog sig an likadana utmaningar som jag själv, men som inte heller hade bakgrund som simmare, cyklist eller simmare. För 6 år sen var Ironman för mig en jätteutmaning och relativt långt ifrån vad jag tidigare åstadkommit. Min klubbkompis nämnde även under cykelturen om ett extremlopp som har samma distans som Ironman, men som går i Norge och anses vara ett riktigt riktigt tufft lopp. Loppet hette Norseman och jag tänkte att det där loppet är alldeles för extremt för mig och aldrig någonting jag skulle ens fundera på att köra. 6 år senare tog jag de sista kliven på trappan till toppen och sträckte ut mina händer i luften och skrek JAAAAAAAAA som femte bästa kvinna inom världens första världsmästerskap inom extremtriathlon som avgjordes på just Norseman.

Hur kom jag då dit och vad hände under lördagen 3 augusti?

Att få en plats till Norseman får man genom ett lotteri. Det finns ca 250-300 platser och det är ett par tusen personer som ansöker varje år. Det är mao inte helt enkelt att få en startplats. Men det finns även ett annat sätt och det är genom meriter. Tidigare år har man ansökt om en startplats till just Norseman, men till årets race blev det direkt även till världens första världsmästerskap inom extremtriathlon. Jag var ovetande om detta när jag skickade in en ansökan.

Den 12 november 2018 vaknade jag och läste ett mail där det stod ”Dear Julia, based on your race results the last couple of years, you are hereby invited to participate in the XTRI World Championship. The world championship will be on August 3rd 2019 in conjunction with Norseman Xtreme Triathlon…”

Jag hade fått en plats, och inte bara en plats till Norseman utan till världsmästerskapet. Ett lopp som man kvalar till genom en rad andra olika extremtävlingar samt ett fåtal platser baserat på resultat.

Loppet är ett extremlopp, ett av de tuffaste du kan köra och det är inte bara banprofilen som gör loppet extremt. Vädret kan bli en väldigt tuff faktor med stora temperaturskillnader. Två veckor innan tävlingen bestämde jag och Ted för att köra till Norge och reka banan. Vi prickade in värsta tänkbara väder med spöregn i två dagar och en temperatur omkring 5-8 grader när jag cyklade i bergen. MEN det gav mig en bra uppfattning av banan och även att jag inte lyckades cykla eller springa hela banan så fick jag ändå en bra bild av vad jag hade att vänta mig .

Tävlingen gick lördagen 3 augusti och vi anlände till Eidfjord där starten går på onsdagen. Det var skönt att få ett par dagar på plats för att komma i rätt stämning. Träffa några av de andra tävlandes och få ordning på all utrustning samt lägga upp planen för supportdelen.

En sak som gör loppet annorlunda än många andra är att du måste ha din egen support som förser dig med energi, vätska, kläder etc. plus att du måste ha en supportperson som springer/går med dig de sista 4 km upp till Gaustatoppen. Från det att jag anmälde mig så var det ju självklart att Ted skulle vara den personen. Men så slet han av sin hälsena i februari vilket gjorde att jag var tvungen att hitta en person till som kunde vara min springsupport. Det blev Pär som Ted brukar springa sina lopp med och som gjort Norseman tidigare. Så lösningen blev att Ted skulle sköta all support med langning under cykel och första delen av löpningen och sen när klättringen börjar på löpet (vid 25 km) så skulle Pär ta över och följa mig hela vägen uppför berget. Det var och blev verkligen ett dreamteam <3

Som alltid inför en tävling så var vädret såklart ett populärt samtalsämne. Prognosen såg ut till att bli väldigt väldigt bra med lite vind och sol. Till och med vattentemperaturen såg ut att bli bra. Oavsett hade jag förberett mig för både kallt och misär till varmt och torrt. Jag kände mig redo att ta mig an tävlingen och få genomföra min klart hittills största prestation inom min triathlonkarriär.

Starten går 05:00 mitt ute i fjorden. 04:00 åker alla atleter ut med en båt och ca 10 min innan hoppar man av färjan och simmar till startlinjen. Eftersom det var två olika tävlingar det här året, världsmästerskapet och vanliga Norseman, så var det två olika starter. Vi som körde VM startade 04:55 och Norsemangänget 05:00.

Jag var förvånansvärt lugn inför starten och när jag hoppade i vattnet så kände jag mig fortsatt lugn. Jag kan det här, har gjort ett antal långa lopp, har tränat i miserabla förhållanden, har sprungit i berg i nästan 16 h, var några av sakerna som jag tänkte på sista stunden innan start.

Bild: Sportograf

Totalt var vi omkring 30-35 st atleter som skulle starta 04:55. Jag la mig i den främre delen av startfältet, vetandes att jag skulle glida bak ganska snabbt, men kanske kunde jag få en liten skjuts i början. Jag har fokuserat en hel del på simningen den här säsongen och också utvecklats. Tyvärr har det inte blivit så mycket öppet vatten-simning och veckorna innan loppet kunde jag inte simma alls mycket pga en senskideinflammation i min högra underarm. Med detta i bagaget drog jag ned på min måltid rejält och räknade med en långsam simning omkring 1h15min. Så fel jag hade.

04:55 gick startskottet och vi simmade iväg. Jag hamnade direkt i en liten grupp av folk, några sprattlandes mer än andra, där jag höll mig i den bakre delen i hopp om att slippa det värsta sprattlandet som kan uppstå i klungor. Normalt sett tappar jag min klunga efter ett par 100m för jag är inte så snabb, men jag höll mig kvar och det kändes både kontrollerat och lugnt. Det var svårt att avgöra hur många som var framför, men min bedömning var att det kunde inte vara många och jag var relativt säker på att jag hade några av toppfavoriterna (Lucy Gossage, Flora Colledge) i min grupp.

Bristen av sim de senaste veckorna och framförallt i våtdräkt kändes aldrig riktigt av, adrenalinet i kroppen tog bort det. Sista 500 m går längs stranden/kajen i Eidfjord och på slutet började man höra folk som hejade. Peppen för att fortsätta ut på cyklingen var total. Upp ur vattnet och in i T1. Direkt fanns Ted tillgänglig och hjälpte mig ta av mig våtdräkt, se till så att hjälm, skor etc. togs på och efter ett par minuter var jag ut på cyklingen. Hög på adrenalin swischade jag iväg, nu vetandes att jag hade inte bara gjort en bra simning, jag hade gjort en fenomenal simning på en bra bit under timmen!

Banprofilen är backig, totalt 3000 höjdmeter som ska avverkas uppdelade på 3 större klättringar (i princip). Första klättringen är den längsta, men det var också den klättringen som jag gjorde när jag rekade banan två veckor tidigare så kände mig trygg. Benen svarade hyfsat bra och jag låg och matade på. Under de första 3-4 milen hade jag Flora i sikte framför mig, men jag brydde mig inte om att försöka gå om utan höll mig till min plan och matade på. Jag visste att jag låg omkring 5:a, 6:a och kände mig lugn med det.

När vi kom upp på fjället efter klättringen så kom dimman och det blev svalare. Jag blev orolig att vädret skulle slå om och att regnet skulle komma. Trots att jag enbart cyklade i min trisuit så höll jag mig hyfsat varm och bestämde att ifall det fortsätter och blir kyligare så tar jag på mig armvärmare när jag möter Ted. Lyckligtvis lättade dimman efter ett tag.

Bild: Sportograf

Efter första långa klättringen kom det några flacka partier, men så småningom även några utförskörningar. Cykla utför är fortfarande min största svaghet, men inför Norseman hade jag och Andreas (coach) pratat igenom det ganska mycket hur jag skulle tänka och det hjälpte. Vinden var tack och lov inte heller en bråkande faktor den här dagen och vägarna var torra och fina.

Efter ca 9 mil började det bli riktigt varmt och det märktes framförallt i klättringarna. Jag blev omcyklad av en norska efter drygt halva loppet, hon var brutalt stark uppför och väldigt duktig utför. Jag utnyttjade det genom att försöka titta hur hon låg utför och försökte hålla ungefär samma linje. Detta höll i sig i några mil men inför sista klättringarna drog hon iväg.

Cyklingen tog tid och det var varmt. Energiplanen som jag hade höll jag mig till och det fungerade optimalt. Ted lyckades också pricka in mig bra så han kunde hälla kallt vatten vid några ställen under klättringarna. Sista klättringen görs upp till Imingfjell och då har man klättrat ca 3000 höjdmeter totalt, ganska mycket med andra ord. Efter den klättringen går det utför de sista 30 km ner till T2.

Den här utförskörningen gick över förväntan. Jag hade kört de sista 15 km tidigare så egentligen var det bara första biten som var läskig, lyckades ha en person en bit framför mig stora delar så återigen drog jag nytta av hur han cyklade och försökte köra på samma linje.

Att prata måltider på en sån här tävling är svårt eftersom det är så många externa faktorer som påverkar, speciellt vädret. Vädret var väldigt gynnsamt med tanke på att det var lite vind och inget regn, men värmen var tuff. Jag hoppades på en tid mellan 6:15-6:25, men det blev lite längre en så, 6:36 landade cyklingen på, men jag är väldigt nöjd med det för jag disponerade min cykling bra.

I T2 stod Ted och väntade med att hjälpa mig att ta cykeln och hjälpa mig komma iväg ut på löpet. Växlingen gick ganska smidigt, enda som jag störde mig på var att det fanns inga toaletter på väg ut ur T2, de var tydligen på vägen in. Jag behövde verkligen kissa (jag kan inte kissa när jag cyklar, tro mig, jag försökte, haha), men sprang iväg och tänkte att jag får köra ett snabbstopp.

Till en början (som alltid efter en lång cykling) kändes benen tunga. Måltempot för den platta delen var 4:50-5:00-fart och det lyckades jag hålla väldigt bra. Tog en gel var 20:e minut och Ted gav mig vatten varannan km ungefär. Körde ett snabbt toastopp efter ett par km och det kändes som att jag blev flera kilo lättare, haha.

De första 25 km som är platta flöt på bra, sprang om en tjej i min klass så låg härmed 5:a. Vid 25 km var Pär redo med ryggsäck fylld med energi och vatten och sig själv för att supporta mig sista biten av loppet.

Klättringen börjar med ca 7km uppför med en konstant lutning på omkring 10%. Jag valde direkt att gå, men gå stabilt. Nästan direkt gick jag om tjejen som låg 4:a, hon försökte jogga om mig men hon lyckades inte. Gången kändes otroligt stabil. Pär peppade mig, gav mig gel när jag behövde och jag kände mig aldrig direkt trött. Jag gick förbi en hel del tävlande och nästan alla ropade hur stabilt det såg ut och det var precis så det kändes också. Men all klättring började sätta sina spår, baksida ben och säte började ömma rejält och även nedre delen av ryggen. Jag kände också att jag hade fått blåsor på mina stortår som gjorde förbannat ont stundtals. Men i ett sånt här läge stannar man inte, utan det är bara att köra.

Bild: Sportograf

Jag hade koll på första delen av klättringen, men jag hade inte koll på de sista 4km som tar oss upp till mållinjen och toppen av Gaustatoppen. Innan man påbörjar den klättringen, måste man ta på sig sin ryggsäck (fylld med överdragskläder, energi, lampa, vatten) och det är här det som sagt är obligatoriskt att ha en supportperson. Jag fick med mig både Pär och Ted. Energin och adrenalinet som följt med mig genom loppet började nu tryta ordentligt. Kroppen var trött, huvudet var trött och fötterna värkte brutalt mycket. Att jag sen inte heller visste hur terrängen exakt såg ut blev också en faktor som ställde till det för mig. Det var mycket stenar, stenblock ibland och brant. Det var också massvis med folk eftersom stigen är öppen för alla. Folket gjorde iofs inte så mycket, för de flesta hejade och ropade. Pär och Ted gjorde vad de kunde för att pusha mig uppför, men det gick långsamt. Efter en km så kom tjejen som jag gick om i början av backen ifatt mig. Jag hade inte tillräckligt med energi för att ta igen det, men skulle inte ge upp min 5:eplats.

Såhär i efterhand minns jag knappt sista biten för jag gick som i trans. Sista 200 m är det trappor och när jag kom dit så började jag inse att jag snart var klar. Folk skrek och hejade, Pär och Ted skrek, och det enda jag gjorde var att fortsätta sätta en fot framför den andra. TILLS jag såg mållinjen, då kom en styrka och glädje och ett megastort JAAAAAAAA! I F**KING dit it! Jag klättrade mig igenom ett av de tuffaste triathlonloppen och jag kom i mål som NUMMER FEM i ett otroligt starkt startfält.

När det här inlägget skrivs, nästan 4 veckor senare, så har jag fortfarande inte riktigt smält alla intryck eller förståelsen vad jag gjorde. Men jag kan säga att det hade inte gått utan min support. Ted gjorde en fantastisk insats från start till mål, och Pär likaså när han gick på vid 25km. Stort tack killar! Ni är verkligen ett dream team <3

Tack även alla andra som hälsat och peppat mig, det betyder otroligt mkt.

Puss!

Bild: Sportograf