Så var det över. Årets stora tävling har genomförts. Här kommer mina ord på de senaste dagarnas händelser. Allt kommer att berättas i samma inlägg, så det kan bli ett långt sådant. Drick en kopp kaffe, ät en skål med glass eller drick ett glas vin under tiden så kanske du orkar med hela inlägget 🙂

Torsdag

Avfärd mot Österrike och Zell am See gjordes på torsdagen. Det gav mig två hela dagar på plats för att kunna fixa allting med registrering, kolla av området och allt som ska göras innan en tävling. Tillsammans med mina föräldrar flög vi till Salzburg. Första orosmomentet på en resa är ju såklart om cykeln ska komma fram hel. Jag köpte en ny väska för ett tag sen och var därmed lite extra orolig då det är en mjuk väska, men cykeln var hel och fin och kom fram så allt kändes lugnt.

När baggaget var uthämtat hämtade vi ut en hybil och körde vidare mot Zell am See, eller rättare sagt vi körde till Saalbach för det var där jag hade bokat hotell till oss.

Hyllie station, på väg till Kastrup

På balkongen på hotellet i Saalbach
Mamma och pappa, mitt tekniska team

Fredag

Fredagen var avsatt till att åka till Zell am See och delta på briefing möte, registrera mig och sen även hinna med att köra cykelbanan. Jag tog cykeln medans mamma och pappa tog bilen. Omgivningen var helt helt underbar, alperna är otroligt vackert på sommaren och att få cykla omkring på vägar där kändes helt underbart.

Test av cykel, check!

Väl inne i Zell am See var det massvis med folk, det var Ironman över hela staden, allt kretsade kring helgens stora event. Efter registrering så var det briefing möte. Paul Keye beskrev cyklingen som att ”race in a postcard” och efter det lilla jag sett på min cykeltur ifrån Saalbach till Zell am See, förstod jag precis vad han menade, det är vykortsvackert, ingen tvekan.

Registrerad och klar

Målet med dagen var ju också att hinna köra cykelbanan med bil. I och med att jag inte hann cykla den innan, ville jag ändå få en känsla för hur banan såg ut. Jag visste att den skulle innehålla ett backigt parti, men jag visste inte exakt hur backigt det var.

Innan vi kom iväg på ”check av cykelbana-turen” så körde jag ett simpass i sjön. Simningen var ju såklart ”som att simma i ett vykort”, helt magnifikt. Sjön ligger mellan bergen och det var bara så läckert. Inga vågor heller för den delen. 1 km kändes lagom två dagar innan race och jag måste erkänna att simkänslan var bra. Jag har saknat den känslan på senaste tiden, men i fredags kändes det toppen. När jag skulle gå upp ur vattnet hände det dock en sak som bara inte får hända. Jag slog i min tå i en sten. AJ, tänkte jag för mig själv. Sa ingenting till mamma och pappa först, för det kändes inte viktigt. Men när jag tagit av mig våtdräkt och vi började gå mot bilen så märkte jag att, fasen det gör rätt ont, jag kunde inte gå normalt så då sa jag att jag slog i tån, men det är nog inte så farligt.

I den här sjön var simningen, så vackert

Mot bilen och dags för cykelbanekoll. Första delen på banan var platt, backen kom efter ca 20 km. Då var det 13 km uppför. När jag satt där i bilen kändes det inte så farligt, svag lutning, det borde gå bra. Sista biten på backen ökar dock lutningen och det är 2 km i 15 % lutning, ganska brant skulle man kunna säga. Återigen, det kändes inte så farligt i bilen.

Sen gick det utför och nu blev jag faktiskt lite orolig. Det var BRANT och svängar och BRANT och svängar. Dock slutade det efter några km:er och vägen därefter var fin utförskörning och sen platt.

Det kändes bra att köra banan i bil trots att jag blev lite skrämd av utförskörningen. Där och då bestämde jag mig för att ta det riktigt lugnt i början av utförskörningen, hellre komma ned säkert än att inte komma ned alls.

Efter en lång dag i Zell am See, somnade jag gott på kvällen.

Hur gick det med tån då? Den gjorde ont, faktiskt väldigt ont, men det fanns liksom inte så mycket att göra mer än att vänta och se hur den såg ut på lördagen.

Stackars tå 🙁

Lördag

Lördagen spenderades i Saalbach fram till eftermiddagen då jag skulle registrera min cykel. Supportcrew nummer två anlände också och däribland läkare, som då också kollade på min tå. Prognosen såg god ut, den lindades med bandage för att minska svullnaden och det skulle inte bli värre av att tävla. Puh, skönt.

Outfit för tävlingen!

Med lindad tå cyklade jag återigen ifrån Saalbach till Zell am See. Det kändes bra, tån var stabil där i sin linda. Incheckningen av cykeln gick smidigt och efter det var det bara att vänta in söndagen och tävlingen.

Transition area, en hel del cyklar
Typiskt hotellnamn i Österrike?
Tå inlindad i bandage

Söndag – Race Day

Starten för tävlingen var 10:45, då startade herrarna i proffsklassen. Min start var 11:36, så det var en väldigt sen start för att vara en tävling. Vi behövde dock åka relativt tidigt för att slippa köer inne i Zell am See.

Racemorningselfie
Blå himmel och jag är redo för race

Jag var på plats i tävlingsområdet redan klockan 09:00, det gav mig god tid till att fixa i ordning cykeln – dvs hänga på mina två sportflaskor med sportdryck och pumpa däcken. Jag fixade också i ordning med rätt energi till löpningen. Den här gången skulle jag tävla med enbart sportdryck ifrån Umara. Inga gels eller bars, bara sportdryck. Det är så jag har tränat de senaste veckorna och det har fungerat bra. Andreas gav mig tipset att till löpningen ha två stycken små behållare fyllda med 40 gram sportdryck i vardera så det förberedde jag min röda Run-bag med.

Hur får man i Umara i en liiiiten behållare

med väldigt liten kork? Jo, man tar en tom

Gott o blandat påse och tillverkar en tratt av

Klockan 10:30 var vi tvungna att lämna Transition area och jag var klar i god tid innan dess. Jag hann även passa på att heja på lite andra svenskar både Fredrik Bäckson (SM vinnare i duathlon och medeldistans 2015) samt paret Westman (Lena och Robert). Det var skönt att få prata av lite tävlingsnerver så där innan start.

Vid 11:00 hoppade jag i min våtdräkt och körde min simuppvärmning. Ja, ni läste rätt. Jag gjorde en simuppvärmning. Herregud var tight min våtdräkt var. 4 dagars laddning och tokvarmt hade gjort min kropp extremt svullen, så det var skönt att få plaska lite, jag visste ju att svullnaden skulle lägga sig så småningom. Lite sprinter, lite simtag blev en bra uppvärmning.

Sen var det dags för simstart. Vi var första tjejgruppen som släpptes. 11:36 gick starten och nu var det bara att köra. Det var en extrem hets i början, alla ville framåt och det var liksom ingen ordning alls. Folk simmade till höger och vänster och det tog några hundra meter innan jag kom in i ett bra simflow. Hittade några fötter som jag följde fram till vändningen. Därefter blev det ensamsimning för gruppen luckrades upp. Trots ensamsimning så kändes det bra, jag höll mitt flow, ganska lugnt och metodiskt faktiskt. Mitt mål var att komma under 35 minuter och det klarade jag, blev 33:46. När jag kom upp ur vattnet så var pulsen dock högre än väntat, fick därför stanna till lite extra i ombytestältet för att hämta andan. Slängde i mig en banan, på med hjälmen och sen sprang jag till cykeln. Mitt supportcrew hejade på mig efter simningen, kändes tryggt att veta att de fanns där.

Bästa supportteamet hade jag utan tvekan!

Nu började 9 mils cykling.

Att jag är en relativ långsam simmare visste jag ju, så jag hade många tjejer framför mig. Exakt hur många hade jag inte en aning om, men det funderade jag inte så mycket på. Det enda jag visste var ju att alla tjejer som jag kör om tillhör min AG eftersom vi var först. Det kändes bra. För jag cyklade om tjejer.

Första biten var ju platt och här kunde jag trycka på relativt hårt. Jag ville dock spara mig lite för jag visste ju vad som väntade mig. Fram till backen började kändes allting helt perfekt. Drack Umaran var 10:e minut och sköljde mig med vatten titt som tätt. Låg några watt lägre än tänkt, men hölll ändå ett bra snitt.

När backen började visade en stor skylt ”13 km to summit”. Okej, så 13 km är det som gäller. Bara att växla ned och börja trampa. På Mallorca var jag säker på min cykling vid klättringen, jag kunde banan och var trygg med min cykel, både uppför och utför. Då körde jag linjehoj, nu körde jag tempohoj. Lättaste växeln kändes inte så lätt och det gick ganska trögt uppför, men det gjorde det för de flesta. Jag malde på, körde om en del, fortsatte trampa och det kändes faktiskt ganska bra, i alla fall de första km:ena.

Så kom skylten som det stod ”2 km till summit” på och som visade 15% lutning. Okej, tänkte jag, nu är det bara 2 km kvar, det här fixar du Julia (började känna mig jäkligt stum i benen). Dessa 2 km var något av det värsta jag upplevt i cykelväg. Det gick så långsamt och det var så jäkla tungt. Kadensen låg väl runt 40-50. Folk GICK med cykeln uppför backen och jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla mig kvar på cykeln. Sakta sakta tog jag meter för meter och efter vad som kändes som en evighet var jag äntligen uppe.

Men går det uppför så går det även utför och än var jag inte lugn. Jag låg på mina bromsar första biten utför för det var brant, riktigt brant. Jag visste ju tack och lov att det skulle bli bättre efter några km:er. Så med bromsar som typ skrek och folk som kollade märkligt på mig när de körde förbi kom jag äntligen till en sväng där jag visste att jag kunde släppa på bromsarna och köra på. Och det gjorde jag. Resten av cyklingen var betydligt lugnare och det gick att trycka på. På platten känner jag mig extremt stark.

Vad jag dock inte märkte var att jag blev mer och mer påverkad av värmen. Vädret den här dagen var strålande sol och jättevarmt. Jag försökte som sagt hela tiden få i mig vätska, men det var inte tillräckligt. När jag hade ca 1 mil kvar kände jag hur trött jag var, liksom utmattad. Herregud tänkte jag då, hur fasen ska löpningen gå om jag känner mig såhär nu?!? Inte mycket att fundera på, bara köra.

När cyklingen var över och jag rullade in i T2 besvarades mina känslor i kroppen. Lång sträcka att springa med cykeln och kroppen var tung som bly. Snabbt byte (eller förlåt, långsamt byte, men det kändes snabbt i min värld) till löpning och nu kom den längsta halvmaran i mitt liv.

Precis ut från T2 var det ett vattenstånd och jag började med att hälla över mig någar muggar vatten samt drack två, törsten var ett faktum. Sen började jag springa. Den där härliga känslan av att man tävlar var inte där. Jag ville bara sluta springa och hoppa i sjön för att svalka mig. Det var så tungt, redan ifrån början var det tungt. Det var inte så att bara benen var tunga utan det var mer kroppen i allmänhet, andningen var tung, jag kände mig lite snurrig och det var varmt.

Efter ca 2 km stod mitt crew redo och hejade och de gjorde verkligen vad de kunde för att peppa mig. Även att jag inte visade så mycket glädje så var jag glad att de stod där. Jag lufsade vidare.

Löparbanan var en fantastisk bana längs med sjön, men det var ju så varmt och det fläktade inte någonstans. Planen att sippra på min egentillverkade Umaragel fungerade toppen, men jag behövde fylla på med betydligt mer vätska än planerat. Jag stannade vid varje station och tog svampar, hällde muggar över mig, stoppade is i sportbehån och drack, allt för att försöka bli lite svalare. Det hjälpte föga, tempot var betydligt mycket långsammare än tänkt, men kroppen ville inte framåt. Vid ett flertal tillfällen tänkte jag att nu får det räcka, jag går i mål, men sen kommer den där tävlingsmänniskan i mig ändå fram och sakta kom jag närmare målet.

Jag räknade ned km:ena och försökte suga in alla hejarrop längs med banan och efter vad som kändes som en evighet hade jag bara 2 km kvar. Innan upploppet ser jag en danska framför mig och då tänker jag ”ska jag ta kraft och springa om henne? Hon kan ju vara i min AG (såg inte hennes nummer), ja, jag springer om” och tur var det, för hon var i min AG och plockade därmed en placering till.

Efter 5 timmar, 20 minuter och 9 sekunder fick jag ÄNTLIGEN korsa mållinjen. Det var en sån glädje så det är svårt att beskriva. Mina shimpansarmar sträckte jag upp i luften på hela upploppet och log med ett jätteleende för jag var så glad för att det var över och att jag höll ihop hela vägen. Jag kom i mål i ett världsmästerskap!

Stor medalj!
Post-öl!
Wihooo

Det här var min stora tävling för året. Jag hade högre förväntningar på mig själv. Simningen gick enligt plan, men cyklingen gick ca 10 minuter långsammare än tänkt, men jag fegade utför, ett beslut jag i efterhand ändå är nöjd med. Löpningen gick åt skogen, men vätskebrist trots massiva vätskeintag gör det svårt att springa.

Om jag tittar tillbaka på vad jag gjorde rätt och fel så var min uppladdning helt enligt plan, simningen gick enligt plan, men mina byte tog några minuter för lång tid och cyklingen gick lite långsammare än tänkt, MEN jag valde ju att ta det lugnt i början så den tiden får jag acceptera. Men löpningen gick ju inte enligt plan och det var ju en faktor till som jag inte ens haft med i beaktning. Zell am See ligger på 700 meters höjd, jag är inte van att träna på högre än ca 20 meter möh (Malmö ligger ju ganska nära havsnivå om man säger så :- ) ) lägg därtill stekande värme så förstår ni att det blir lite annorlunda förutsättningar. Så summa summarum så är jag jättenöjd. Jag kom in på en 28:e plats i min AG och även som bästa nordiska tjej i min AG (tur jag sprang om danskan 🙂 ). Efter simningen var jag nummer 73, efter cyklingen nummer 35 (plockade nästan 40 placeringar, det tycker jag är ganska bra) och ja till slut blev jag 28:, 28:a i världen i min AG där motståndet var riktigt riktigt bra.

Tack till ALLA som har stöttat mig, hejat på mig, tränat med mig ja allt. Det betyder så otroligt mycket och det är svårt att ge tillbaka allt det man får. Men ni ska veta att det uppskattas och jag tar verkligen till mig allt.

Nu ska jag suga lite på den här karamellen, låta kroppen komma tillbaka till vanligt (har faktiskt lite värk i låren och tån, ja den är bättre, men inte perfekt) och ja, sen får vi se vad som händer. En sak är i alla fall säkert. Jag kommer tävla igen om två veckor. Det går en Ironman 70.3 i Aarhus, Danmark och jag blev så sugen på att tävla så jag råkade anmäla mig idag, ooops.

Hoppas ni orkade med till slutet av det här inlägget! Puss på er!

Vackert landskap
Som ett vykort
Vykort!
Jag och mamma leker turister
Muu
Hej