För snart två månader sen stod jag på Kastrup (flygplatsen utanför Köpenhamn) med 5 gigantiska resväskor. Destinationen med min resa var Chicago. För mig var det dock inte bara en resa utan det var en flytt. En flytt till ett helt nytt land och till en helt ny stad där jag i princip bara kände en person, en av mina bästa vänner. Under 2017 fick jag förfrågan ifrån mitt jobb ifall jag var intresserad av att jobba utomlands och i detta fall i Chicago. Ett sådant erbjudande är ju ingenting som jag får varje dag, men timingen för erbjudande kändes just då inte helt optimalt. 

Efter ett ganska jobbigt 2016 med alla personliga händelser som skedde kände jag under 2017 att jag äntligen började hitta mig själv och hur jag ville att mitt liv skulle vara. Träningen flöt på väldigt bra och jag kunde få det att passa med mitt jobb utan att behöva göra uppoffringar på något håll. Jag hittade en livssituation som jag trivdes med.

För nästan exakt ett år sen hade jag utvecklingssamtal med min chef där han frågade mig ifall jag var intresserad av att någon gång arbeta utomlands och well, ja det var jag, men jag såg mig inte göra det vid just den tidpunkten. När min chef sen berättade för mig ett tag senare att det fanns en öppning för mig att åka till Chicago så trodde jag nog inte att det faktiskt skulle bli så. En del av mig sa ja, men det var också en del av mig som sa nej.

För er som följt med på min resa vet ju att jag gjort en ganska stor vändning i mitt liv redan genom att lämna ett långt förhållande och äktenskap som innebar att jag lämnade en trygghet som funnits hos mig i över 10 år. När jag nu kände att jag återigen hittat min trygghet/tillvaro som jag trivdes med så kändes en flytt till Chicago inte som en grej jag skulle göra just då.

Mitt huvud sa NEJ. Tankarna i huvudet var hur ska jag lösa min träning, satsning, jag vill inte lämna mina nära och kära och den tillvaro jag skapat som jag äntligen trivs med. Men magkänslan sa JA och som jag skrev tidigare, ett sånt här erbjudande får jag ju inte varje dag så jag bestämde mig för att tacka ja.

När jag stod på Kastrup var jag så himla ledsen. Jag grät när jag sa hejdå till Ted och hans familj, jag började storböla minutrarna precis innan jag skulle boarda planet och jag pratade med mina bröder. Jag klarade i princip inte att prata med mina föräldar. Det var så otroligt jobbigt att lämna alla, men samtidigt så himla spännande. Jag och mina 5 resväskor var ju det liv jag tog med mig över till Chicago och jag hade verkligen ingen som helst aning om hur det skulle bli.

MEN jag hade Lotta redan på plats i Chicago, som inte bara är en fantastisk vän, utan vi arbetar även på samma jobb så jag hade en trygghet i att veta att hon gjort precis samma resa som jag och kunde stötta mig till stora delar. Boendet hade jag också fixat innan flytten, lägenheten var möblerad och klar när jag anlände. Så egentligen var det enda jag inte hade full koll på var träningen. Och den biten var jag ganska stressad över. Jag ville ju komma igång så snart som möjligt. Men jag hade ingen cykel (den skulle anlända en vecka efter flytten) och hur fasen jag skulle lösa simträningen var jag väldigt väldigt stressad över. De första veckorna på plats var mina samtal med Andreas ganska kaotiska, men Andreas lugnade mig väldigt mycket. Han är duktig på att få mig att sätta träningen i perspektiv och inse att jag måste ta en sak i taget. Sen är det ju så att det positiva med att ha en sport som intresse är att det finns en väldigt enkel inkörsport till att träffa och lära känna nya människor.

Jag hade nämligen (också innan flytten) hittat en tjej, Fiona, som bodde i Chicago, och baserat på hennes resultat verkade det som att hon var rätt grym alltså. Så jag messade henne innan jag flyttade över och frågade en massa frågor. Hon var otroligt hjälpsam och hoookade också upp mig med hennes coach Bill, som driver ett triathlonteam här i Chicago. Genom teamet började jag hitta rutiner i min träning. T.ex. cykelträningen körs två-tre morgnar i veckan, brutalt tidigt, men tillsammans med andra blir det helt klart mer motiverande. Det tar tid att komma in i en ny stad och nya rutiner, men jag kände att det gick bra och också att saker och ting gått nästan för bra med flytt etc. Såklart kom det en baksmäll. Och inte en liten sådan.

Efter två veckor på plats så vaknar jag på måndagen av att jag fått SMS och mess ifrån vänner i Malmö om att det brunnit i ett källarförråd på Mariedalsvägen i Malmö. Och inte i vilket förråd som helst utan i det källarförråd där jag hade förvaring av alla de saker som jag inte hade med till Chicago. Att få ett sådant besked när jag befann mig så långt hemifrån var ogreppbart. Min första tanke och förhoppning var ju såklart att mitt förråd inte var berört, men det tog inte lång tid innan jag fick mail ifrån min inneboende som också berättade om branden och sanningen började så smått gå upp för mig. Det var några ovissa dagar för mig då ingen visste exakt vilka förråd som var värst drabbade och vilka som klarat sig bättre. Det var värsta tänkbara. Mitt förråd var värst drabbat och alla mina saker förstördes. Detta har såklart varit helt fruktansvärt tungt, men även om mina saker är borta (däribland en hel del barndomssaker) så var det bara materiella saker. Ingen skadades i branden och mina minnen lever ju kvar fortfarande kvar hos mig.

Livet går upp och ned hela tiden, det gäller därför att försöka ta vara på den tiden man har och ta tillfällen i akt när de ges. För 6 månader sen så trodde jag inte att jag faktiskt skulle bo i Chicago, men nu gör jag det. Redan efter 2 månader har jag lärt känna en massa nya människor både i form av vänner och kollegor. Jag har nästan hittat alla mina rutiner i träningen och börjar bli mer och mer hemma i Chicago som stad. Jag har förlorat saker, men jag har också vunnit en mängd andra saker. Resan hit har varit allt annat än spikrak och fortsättningen kommer inte vara rak på något sätt, men det känns ok.

”Life is like a box full of chocolate, you never know what you’re gonna get”  Forest Gump