Hur långt är det kvar egentligen? Visst såg jag en skylt som sa 2 km, men vi är ju snart vid Stadion? Fan vad ont mina ben gör nu. Men om vi springer in på Stadion nu så kommer jag ju klara sub 3:10. Spring Julia! 3.09:20 and I F**KING DIT IT!

Det har nu gått ca en och en halv månad sedan jag sprang Stockholm Marathon och jag har haft gott om tid till att reflektera över mitt lopp. Ett lopp där jag hade satt höga mål, men också ett lopp som jag bestämde mig för att köra 4 veckor innan. Veckan innan loppet flöt på väldigt bra. Jag hade många dagars ledigt ifrån mitt andra jobb då det var Kristi Flygare och hann till och med njuta av en överraskningsvistelse ute på Sandhamn.

Mina förberedelser inför ett lopp av längre karaktär ser oftast likadana ut. 2-4 dagar innan ökar jag mitt kolhydratsintag och drar ned kraftigt på frukt, grönsaker och fibrer. Jag håller det väldigt enkelt, pasta, ketchup, juice, ljust bröd, tutti frutti. Om jag känner att jag inte orkar äta så dricker jag kolhydrater. På totalen får jag i mig 10-12 g kolhydrater per kilo kroppsvikt så någonstans mellan 600-700 g per dag.

Starten på maran gick vid klockan 12 vilket gav mig god tid att äta en ordentlig (men lättsmält) frukost bestående av mjölk, flingor och ett par nutellamackor. 2 h innan start drack jag även sportdryck för att täppa till de sista energidepåerna. Jag var ordentligt laddad både med energi men också att få börja springa. Vädret var nästintill perfekt, 13-14 grader och lite lite regn. Min plan för loppet var att gå ut i ett tempo som kändes bra och förhoppningsvis kunna springa in lite tid som buffert mot sista delen av loppet. Tack vare att jag sprang Wings for Life fyra veckor tidigare så kunde jag också seeda upp mig i startgrupp C och därmed slippa springa om en mängd människor.

När starten gick så var jag jäkligt taggad och trots att det var mkt folk (vilket det alltid är i början om man inte startar längst fram 🙂 ) så flöt det på väldigt bra. Kändes som att jag joggade i 4:20 tempo, haha. Visste att det inte skulle hålla, men där och då kändes tempot väldigt bra så jag körde på.

Loppet börjar vid Stockholm Stadion där man springer vidare ut på Valhallavägen och sedan in på Odengatan. Loppet fortsätter sen över till Kungsholmen och längs Norr Mälarstrand. Jag visste att jag skulle ha min familj ståendes längs med banan men exakt var visste jag inte. När jag kom springandes in på Norr Mälarstrand hör jag ett vrål av hejande, det är min simcoach Anna som skriker för full hals, så peppande! Inte för att jag var trött men jag fick ännu mer energi och när jag sen ser mina föräldrar några hundra meter senare så hejar jag till på dem och de är inte beredda att jag skulle komma redan, haha. Att se folk man känner och höra sitt namn är verkligen guld värt. Efter Kungsholmen springer man in i stan via Kungsträdgården och upp mot Stadion igen. Efter Stadion springer man sen ut på Djurgården och innan den delen började stod min triathlonklubb och hejade som galningar. Baserat på bilderna som togs när jag sprang förbi så kan man tro att jag var arg och frustrerad, men jag var bara fokuserad. Otroligt tacksamt att ha en mängd klubbkompisar där för både hejarrop och support.

Ute på Djurgården blev det för första gången lite ”ensligt” då det är ett parti med mindre folk längs banan. Här började jag också känna av att tempot var högt (låg fortfarande i mitt 4:20-tempo) och passerade halvmaran på 1:31. Vid den tidpunkten började jag inse att jag hade buffrat tid ganska bra, vilket var tur för andra halvan blev jobbigare. Dels pga trötthet men även att andra halvan av banan är jobbigare.

Efter Djurgården springer man längs Strandvägen tillbaka in mot stan för att springa vidare mot Söder. Löpningen längs Strandvägen var magisk. Kändes lite som i Tour de France när man ser på vissa bergsetapper hur cyklisterna nästan lyfts fram av publiken. Så kändes det här. ÖVERALLT hörde jag hejarrop och jag kände mig så jäkla stark.

Över på Söder började kraften sina, det kom några sega partier med backar och inte lika mkt hejarrop och folk. Vid 26-27 km hade jag och Ted bestämt att han skulle langa mer energi till mig och han dök upp på rätt plats vid rätt tillfälle. Att dels få se honom och få lite mer energi behövdes.

Tidigare år har man sprungit två gånger över Västerbron, men från och med förra året så lades banan om och man springer numera bara en gång över bron. Tidigare har man haft en backe ifrån Södra Mälarstrand upp mot bron, som både känns lång och seg. Trots att jag hade läst på banan innan loppet i år så hade jag inte förstått att man inte springer på Västerbron ifrån södra Mälarstrand. Man kom nämligen direkt på bron efter en iofs lång halvseg med lite motlut backe, på Söder. När jag inser att jag är vid Västerbron var det en vinst i sig, detta skulle i princip vara sista biten uppför och sen är det bara mot Stadion.

Ted cyklade ikapp mig på Västerbron och hejade och skrek att jag såg grymt stark ut, sån energi det gav. Jag sprang om folk både uppför men sen även utför och på slutet av backen stod simcoach Anna igen och skrek. Nu var det bara att bita ihop och tugga på. Det gick inte längre i 4:20-tempo, det var mer mellan 4:35-4:50 men jag kände ändå att jag hade tillräckligt för att klara sub 3:10.

Sista biten innan Stadion kändes megalång, jag trodde att jag såg en ”2km kvar” skylt och blev förvirrad för det stämde varken med min klockas distans eller hur jag hade memorerat sista biten av banan. Det var inte 2 km kvar, utan till slut bara slutspurten på Stockholm stadion. Och som jag sprang! Sista biten kändes som att jag spurtade för 100 m, tog till och med en kille på upploppet, haha. Officiell sluttid blev 3:09:20!

Så jävla nöjd med mitt lopp. Det mesta fungerade helt perfekt. Perfekt energiintag, hyfsat perfekt pacing och framförallt PERFEKT publik och stöd av vänner och familj. Nästa gång är det sub 3h som gäller!