Normalt sett så brukar det inte gå många dagar innan jag sätter mig ned och skriver ihop en summering när jag tävlat. Den här gången har det gått nästan tre veckor, jag har helt enkelt haft annat fokus, men här kommer den.

Förra året fokuserade jag mest på medeldistans och avverkade totalt 3 st Ironman 70.3, och sen avslutade jag säsongen med Ironman Kalmar, en tävling som jag körde för att känna på ifall jag var sugen på att växla om mitt fokus mot långdistans under 2017. Det var jag och bestämde att 2017 skulle innebära fler fulldistanstävlingar, men ändå köra någon medeldistans för det är en bra genomkörare inför en fulldistans.

Jag ville börja min säsong i maj, men istället för att köra Ironman 70.3 Mallorca (som jag kört de två tidigare åren) bestämde jag mig istället för att satsa på en Challenge-tävling och valet föll på Salou. Den låg bra i tiden (Kristi Himmelfärdshelgen) och det skulle vara en snabb bana.

Tillsammans med min mamma flög vi till Barcelona och tog där en buss vidare mot Salou. Resan gick förvånansvärt bra, visst det tog sin tid, men allting flöt på bra, all packning kom fram och ingenting var sönder (alltid en oro att flyga med cykelbaggage).

Vi kom till Salou på torsdagen vilket gav mig två hela dagar att reka området och vänja mig lite vid värmen.

På fredagen testade jag simma en kort sträcka, kändes helt ok, bra vatten, men det var ganska trögsimmat (tungt vatten), men sikten var bra och att det kändes som en väldigt liten risk att det skulle bli metershöga vågor iaf. På eftermiddagen tog jag cykeln och rullade en sväng. Den funkade inte som vanligt. Den växlade inte som den skulle då den antagligen fått en liten smäll/justering under flygningen. Så jag var tvungen att hitta en cykelmekaniker för att få hjälp. Cyklade till expon och frågade (läs jag frågade på engelska och fick typ bara icke förstående ögon tillbaka för de förstod mig inte), men med lite teckenspråk och halvdan spanska av mig, fick jag veta att det skulle vara en mekaniker på plats kl ett på lördagen.

På lördagen var det race briefing och det visade sig att cykelbanan blivit ändrad igen. Det var nämligen så att två veckor innan tävlingen fick vi ett mail där tävlingsledningen förklarade att cykelbanan blivit ändrad från att tidigare varit en lång typ rak bana till en 4-varvsbana på helt avstängda vägar (däribland en motorväg). Detta gjorde det lite svårt att provcykla banan innan och jag fick helt enkelt förlita mig på att det skulle vara hyfsat enkelt att följa banan. Efter race briefing tog jag min cykel och begav mig återigen mot expon för att få hjälp med att fixa min cykel. Klockan började springa iväg och en liten panik började infinna sig, tänk om det inte skulle lösa sig (jag är själv otrolig kass på att fixa med cykeln, det har jag ju killarna på Musette till ;), men inser efter den här tävlingen att jag måste lära mig lite). Mekanikern som var på plats kunde ingen som helst engelska, han satte upp cykeln på sitt ställ och tittade på mig och skakade på huvudet. Pekade på kedjan liksom visade att den var sönder. What?!? Vad menar han? Kedjan var helt ny. Det var lite svårt att kommunicera och paniken växte ytterligare hos mig. På något sätt lyckades vi ändå få fram att en till kille skulle komma om 20 min, han var iväg på kafferast. Jag satt och väntade (okej, jag hade ganska mycket panik och skickade diverse meddelande till personer som kunde tänkas förklara för mig vad felet var och hur jag kunde fixa det). Till slut kom den andre killen och han hade lite mer koll och kunde justera tillbaka mina växlar så att de återigen fungerade, puuuuuuuh. Allt var i sin ordning och jag kunde till slut checka in alla mina grejor och foka på att förbereda mig inför söndagens tävling.

På race day körde jag mina vanliga rutiner, gå upp (förvånande jag vet), äta frulle, fixa det sista och sen begav jag mig mot tävlingsområdet ca en timme innan start. Eftersom cyklingen var en varvbana fick de inte ha för många atleter ute på varven samtidigt så därför var simningen uppdelad i olika startider uppdelat på ca 3 timmar. Herrproffsen startade 07:00 och 07:05 för de kvinnliga proffsen. Samtidigt som oss skulle även en mängd AG starta. Jag hade helst sett att man väntat lite med att släppa på AG så att de inte simmar ikapp. Långsam simmare som jag är förstod jag att det skulle innebära en mängd hetsiga människor ute på banan samtidigt som jag, eftersom en hel del skulle simma ikapp mig.

Simningen kändes bra, fick några fötter att följa coh tyckte att jag hittade ett bra flow. Målet var att komma under 30 min. Jag var upp ur vattnet på 32 min, vad fan tänkte jag, det kändes ju bra, men det var bara att släppa och fokusera på cyklingen. (Det visade sig sen att jag faktiskt inte var så långt efter, det var en relativt långsam bana).

Precis som jag trodde kom jag ju ut på cyklingen tillsammans med en mängd hetsiga människor. Jag försökte lägga mig i min pace/effort, men det var svårt att hålla på grund av en mängd olika anledningar. 1. jag blev omkörd av de hetsiga människorna (männen) –> jag var tvungen att falla tillbaka o hålla avstånd. Sen cyklade jag om, och efter ett tag blev jag återigen omkörd av dem igen. Så här fortsatte det under typ hela cyklingen. 2. Det var en varvbana med skarpa svängar, 180-gradersvändningar, rondeller vilket medförde en massa igångdrag som suger extra kraft ur benen vilket jag inte hade räknat med .3. Det var väldigt mycket drafting och det störde mitt fokus.

Jag lyckades inte hålla mig i tänkt zon, men avverkade ändå cyklingen på en helt ok tid. Jag har en bra cykling och mer att ge och kände mig ändå ganska nöjd med cykeldelen. Energinivån var god och jag tyckte att jag hade hållit mig till min plan exemplariskt, men det hade jag visst inte. Jag intog nämligen lite extra mycket sportdryck under lite för kort tid på slutet av cyklingen och magen var inte riktigt beredd på det…

Ut på löpningen la jag mig i 4.30-fart och det kändes bra. Min plan var att ligga nämre IM-pace för att hitta känslan där. Hittade en kille i proffsklassen som höll samma tempo så jag la mig bakom honom och matade på, fast jag kom inte så långt. Efter 2-3 km känner jag att jag får håll och kan inte hålla tempot. Den släpper inte så jag stannar och andas, går lite, försöker springa, men det funkar inte alls. Där och då tänkte jag att jag bryter, jag var inte sugen på att springa/jogga/gå bara för att ta mig i mål. Men så börjar jag deala med min hjärna och tänker att ”nej jag ska inte bryta, jag kan lösa detta, jag är inte en person som bryter lopp bara för att jag stöter på lite motgånger”. Nej, det gällde att hitta en taktik för att komma framåt så jag bestämde mig för att jogga lugnt lugnt, djupa andetag och dricka ordentligt på vätskestationerna. Efter första varvet frågar mamma hur det känns? ”jag har håll och det går långsamt, men det går”, svarade jag. Och så fortsatte det. Jag kunde inte springa snabbare än 4:55-fart för då kom hållen tillbaka så 4.55-fart fick det bli och till slut var jag färdig med mina fyra varv och kunde springa in på målrakan.

Det var ganska skönt att komma i mål, men jag var ju såklart besviken för jag hade förväntat mig så mycket mer av tävlingen. Men efter snack med Andreas (som alltid lyckas få mig att reflektera och se saker att vara nöjd med) och lite andra så kunde jag ändå se tillbaka på delarna och och få lite perspektiv på det och jag känner att det var en tävling som gav mig bra input inför kommande tävlingar. Det var en träningstävling och då är det bra när saker och ting uppdagas så att jag kan undvika dem nästa gång.

Så nu är säsongen igång och det känns bra. Efter ett par dagars lugn återhämtning började träningen igen och nu har jag skiftat fokus mot fulldistans då jag åker till Österrike och kör Ironman Austria (i Klagenfurt) den 2 juli.

Som alltid stort tack för alla lyckönskningar och gratulationer innan och efter tävlingen, härligt att ha ett sådant stöd.

Puss på er!