Det har nu gått tre veckor sedan jag körde min Ironman Köpenhamn. En tävling som för mig var och blev en tävling med ganska mycket blandade känslor och utmaningar. En tävling som jag egentligen inte hade tänkt köra alls, men som ändå gled in i min säsong.

Vadå inte tävla? Bestämmer man inte sånt ganska lång tid i förväg? Jo, normalt sätt gör man det. Och normalt sätt så måste man anmäla sig till Ironmans tävlingar i god tid innan, vissa tävlingar tar slut bara dagar efter det att biljetterna släppts, vilket i sin tur innebär att man måste bestämma sig i princip ett år innan man ska tävla. När jag säger normalt sätt så menar jag hur det är för alla som tävlar i Age Group. För proffs så har vi andra förutsättningar. Genom den licens vi köper av Ironman så kan vi anmäla oss till flera olika tävlingar (så länge som det finns en proffsklass) vilket gör det mer flexibelt hur man sen vill tävla, dvs vilka tävlingar man väljer att köra.

I år har jag valt att köra en säsong där jag började relativt sent, åtminstone med fulldistans. Därför blev det Ironman Austria i början på juli och sen kommer jag avsluta med Ironman Arizona i november. Ironman Köpenhamn fanns därmed egentligen aldrig med som en prioriterad tävling, men samtidigt så har jag haft den i mitt bakhuvud i och med att det i princip är hemmaplan för mig som bor i Malmö. Sen var det ju också i Köpenhamn som jag körde min första Ironman för tre år sen så att få åka över igen och tävla skulle ju vara roligt. Planen var att köra simning och cykling och sen springa en kort bit för att sedan gå av. Kanske låter konstigt i vissas öron att köra så, men att få möjlighet att simma och cykla med de förutsättningar man får på en tävling tycker jag är bra och jag behöver träna på att tävla. Så detta var planen med Köpenhamn.

Till en början var vi ganska många damproffs anmälda till Köpenhamn, vi var upp emot 16-17 st och det var ett starkt startfält. Ju närmre tävlingen kom desto fler tjejer försvann ifrån startlistan. Som jag skrev innan så är det ganska vanligt att man anmäler sig till flera tävlingar så man vet inte med säkerhet förrän i princip på race briefingen vilka som faktiskt kommer. En vecka innan Köpenhamn släpptes en uppdaterad startlista och då var vi inte fler än 13 stycken. Utifrån den listan kunde jag göra slutsatsen att åtminstone 2 stycken inte skulle komma till start då de nyss tävlat i Hamburg veckan innan. Och ytterligare några av tjejerna var klara för Kona och sannolikheten att de skulle köra Köpenhamn så nära inpå kändes som relativt liten. Så jag började tänka tanken att jag kanske skulle köra hela tävlingen ändå för att också få med mig en liten prispeng. Bollade detta med coach, hur slitsamt skulle det vara för mig att köra hela tävlingen etc etc. Jag fick helt enkelt bestämma mig för hur mycket jag själv tyckte det var värt att gå i mål och hur hårt jag ville satsa. Att gå all in skulle inte vara möjligt, jag var inte preppad för det, men jag fick slutföra tävlingen om jag ville.

Så jag bestämde mig för att jag skulle gå i mål och jag skulle satsa mest på simning och cykling, löpningen skulle jag trycka på lite i början och sen ta det lugnare för att försöka minimera slitaget på kroppen.

Eftersom jag inte skulle tävla hela tävlingen ifrån början så hade jag inte riktigt planerat det övriga livet utifrån tävlingen. Eller till viss del hade jag ju det såklart, men inte på samma sätt som de andra tävlingarna. Jag hade ingen direkt support med mig, min familj hade valt att inte åka hit eftersom jag inte ”skulle tävla på riktigt”. Det kändes ganska ok, även fast när min pappa ringde mig på lördagen och frågade ifall han skulle köra hit och jag helst av allt ville säga JAAA, så sa jag att jag klarar mig. Och det gjorde jag ju, men det hade ändå varit skönt att få ha familjen på plats framförallt efter tävlingen. Men det gick liksom inte att kräva detta av dem med så kort varsel.

Hursomhelst. Tävlingen. Hur gick det? Vi blev till slut 8 st tjejer som kom till start. Simningen är 1 varv och hyfsat platt då den inte går i öppet hav utan den ligger lite skyddad. Jag vet att det är många som har hört talas om damproffsen på simningen och att det blev lite felsimning och ja, så blev det. Starten går och vi simmar iväg. Jag hamnar ungefär där jag räknar med att hamna, i bakre delen av klungan. Jag är HELT inställd på vilken boj jag ska simma mot och börjar ta min riktning. Kort därefter märker jag att klungan viker av mot vänster och en annan boj. Trots att jag vet att det är den andra bojen som är den rätta så blir jag så osäker och följer efter klungan. Efter ett tag så märker ju arrangören och deras kanotister att vi simmar helt fel så de får omdirigera oss. Det är bara Michelle Vesterby som simmat rätt och hon är en bra bit framför oss. Jag tappar klungan ganska snabbt i och med detta och plaskar vidare på egen hand med Camilla på mina fötter. Den här ganska kaosartiga starten skapar en hel del huvudbry i mitt huvud och jag märker ganska tidigt att jag inte känner något bra flow. Jag försöker hitta rytmen, men det går segt.

Vid första vändpunkten gör jag en ganska dålig vändning och Camilla simmar om mig och jag tappar henne. På vägen tillbaka driver jag en hel del i vattnet och känslan som jag ville skulle infinna sig kom aldrig. Efter ett tag började Age Groupers simma ifatt mig och det blir fler och fler i vattnet. Jag försöker släppa mina negativa tankar, men jag var inte tillräckligt mentalt stark för att pusha mig där och då.

Simningen blev min sämsta simning någonsin och inte alls den starten jag ville ha på tävlingen. Jag ger mig ut på cyklingen och tyvärr fortsätter mina mentala hinder att spöka för mig. Det är en stökig cykling ut genom Köpenhamn. Banan är även omgjord så det är över 10 km stadskörning med många svängar och folk som hetsar etc. Återigen känner jag hur stor nackdel det är för mig som långsam simmare på dessa tävlingar där Age Groups enbart startar 10 min efter oss damproffs, det är många hetsiga män som också kommit ut på cyklingen.

På väg ut på cykling. Foto: Magnus Nambord (www.openwaterswimclub.se)

Cyklingen är två varv (stadskörningen är dock bara i början och slutet av hela cykelbanan). Jag minns cykelbanan som en ganska snabb bana, men att blåsten kunde ställa till det. Att cykla i blåst är jag ju van vid, men att cykla i blåst och ha ett huvud som inte var mentalt närvarande är en riktig utmaning. Åtminstone för Julia Montgomery.

De första 6-7 milen kändes ändå bra, energin i kroppen var god och mina watt var ok. Men sen började den riktiga uppförsbacken komma. Benen ville inte längre trycka så hårt som jag ville att de skulle trycka. Det började regna, blåsa mer och jag var en irriterad person som tyckte att det mer eller mindre sög att sitta på cykeln och vara så dålig. Och sen behövde jag kissa. Det behöver jag aldrig göra på cyklingen. Efter några mils funderande så bestämde jag mig för att stanna och kissa. Jag hade redan då insett att den här dagen skulle vara en utmaning och cyklingen skulle också bli en av mina sämre cyklingar i IM-sammanhang.

När jag hade ca 10 km kvar så tänkte jag att jag nog struntar i att gå i mål. Att gå i mål för lite fjuttiga prispengar och ha den inställningen som jag för tillfället hade är inte värt det. Jag kände mig så jävla dålig och var otroligt besviken på mig själv.

T2 var nere i ett parkeringshus och när jag rullar ned för infarten till T2 så hör jag någon skrika mitt namn och heja som en galning. Det fick mig att tända till och jag vaknar liksom till liv. ”Okej Julia, du kan nu antingen välja att bara gå av banan eller så börjar du springa. Spring åtminstone några km och ta en km i taget”.

Så jag gav mig ut på löpningen och jag börjar mala på. Tittar inte på klockan, har bestämt mig för att jag är jävlar mig ingen som bara bryter ihop. Jag kan ta mig igenom det här. Längs med löpbanan så är det folk överallt. Trots att jag inte hade mitt supersupportcrew i form av familjen på plats så hade jag en mängd andra supportrar där i form av klubbkamrater (NI är verkligen underbara som åker land och rike runt och hejar på oss), vänner och en massa andra bekanta, plus att jag kände en hel del andra tävlande och alla de gav mig energi på en massa olika sätt. Dock var vädret skit till och från. Det regnade, blåste och sen kom solen, sen regn igen. Så höll det på. Och jag tog en km i taget. Benen var ju mycket piggare än jag räknat med, vilket inte var så konstigt med tanke på att min cykling gått i typ distansfart snarare än IM-fart. Men egentligen behövde jag ju inte trycka på under löpningen. Jag skulle ju bara gå i mål (det var dealen för att få köra tävlingen). Men tävlingsmänniskan i mig ville ändå visa att jag åtminstone kunde springa. Ett jävligt korkat beslut så här i efterhand, men jag tog inte så många kloka beslut den dagen.

Efter ca 17-18 km slog jag av på tempot, benen började stumna till (fullt rimligt med tanke på distansen). Då kom de där negativa tankarna igen och jag fick brottas med mig själv. Försökte öka farten och insåg att benen kunde springa fortare, det var min hjärna som sa ifrån. Så då ökade jag. För jag ville visa för mig själv att jag åtminstone kunde springa och ville inte att dagen skulle kännas helt hopplös. Plus att jag bara ville att löpningen skulle ta slut och ju snabbare jag sprang desto snabbare skulle tävlingen vara över.

Efter 4 varv fick jag göra min högersväng in mot målrakan och avsluta den här dagen. Vad tiden blev totalt vet jag knappt. Jag var glad över att vara i mål och jag blev 7:a av 8:a i proffsklassen. I övrigt fanns det inte särskilt mycket med min insats som jag var nöjd med. Jag var otroligt besviken över mig själv.

Jag har såklart analyserat och pratat igenom tävlingen i efterhand. Som jag skrev i början så bestämmer många sig nästan ett år i förväg på vilka tävlingar som de ska köra, särskilt om det gäller en Ironman.  Jag bestämde mig 1 vecka innan. Att mentalt ställa om sig på att ifrån början inte köra en hel Ironman till att göra det är en riktig utmaning. Jag var inte mentalt inställd på tävlingen och jag hade inte en klar plan för hur jag skulle genomföra den. Eller jag hade en plan, men jag var inte mentalt stark nog att köra enligt planen när jag fick en del motgångar både på simningen och cyklingen.

Anyway, tävlingen är gjord och även om jag var besviken på mig själv där och då så har jag nu skapat mig distans till mitt genomförande och accepterat det som gick knasigt. Jag har också en del positiva saker. Mitt energiintag både innan och under tävlingen fungerade jättebra. Fick aldrig problem med magen och kände inte att jag blev låg på energi egentligen någon gång under tävlingen. Jag visade också att jag kunde ta mig i mål på en 10-timmars utmaning trots alla de mentala breakdowns jag hade.

Som alltid stort tack för alla peppningar, lyckönskningar och grattis innan och efter. Att få höra sitt namn peppar verkligen. Sen måste jag ge Carlos ett extra stort tack. Av alla tusen deltagare i Köpenhamn så är det inte många som har sin alldeles personliga flamingo på plats J

Puss på er!

Kommentera