Så har det blivit dags att sammanfatta tävlingen i Kalmar med några rader. För mig blev det en tävling som pågick i 10 timmar och 5 min. Målet var att gå under sub10, men det klarade jag inte. Vi tar det från början helt enkelt.

Körde till Kalmar på onsdagen vilket gav mig gott om tid att lära känna Kalmar stad och hur jag skulle navigera mig under de olika momenten på tävlingen. Dagarna innan var lugna, precis så som de ska vara. Korta förberedelsepass i alla tre grenar och simningen som jag fick till kändes bättre än på länge. Med bra sömn, mat och förberedelse kände jag mig redo för den stora dagen.

På morgonen när jag vaknade så var jag riktigt nervös. Brukar inte vara det, men den här dagen var jag det. Kvällen innan hade jag skrivit ned en lista på de saker som jag skulle göra under morgonen, med tidpunkter också, det kändes väldigt skönt, hade koll på läget.

Vid halv sex skjutsade Charlotta mig till tävlingsområdet och jag fick gjort de sista förberedelserna på cykeln. Det var helt vindstilla i luften och ca 14-15 grader, väldigt fina förhållanden med andra ord och prognosen visade att det skulle hålla i sig resten av dagen. Kändes skönt att simningen inte skulle bli en stormig sådan utan plattvatten.

Innan start

Sista förberedelser av cykel innan start

Precis innan jag skulle hoppa i vattnet för att värma upp hör jag mitt namn skrikas och det är familjen som kommit på plats. Då började jag gråta av glädje och äntligen släppte lite av nervositeten. Den här dagen skulle bli en grym dag för jag visste vilket stöd jag skulle ha, vilket lugnade mig. Efter kramar och lyckönskningar hoppade jag i vattnet och värmde upp.

Vi damproffs startade 06:45, 15 min innan resten av tävlingsfältet startade. Vi var endast 5 stycken tjejer i proffsklassen och jag kan säga att kändes väldigt märkligt att stå där vid starten där mycket fokus låg på just vår start. Vattnet var inte särskilt varmt, 16 grader, vilket skulle visa sig inte vara till min fördel under simningen.

DSC_0548

Snart dags att hoppa i det kalla vattnet

Startskottet gick och vi simmade iväg. Två av tjejerna drog iväg direkt och kvar var jag, den andra svenskan och en av tyskorna och vi höll ihop en bit. Kände att jag hittade en bra rytm direkt och kände också att jag orkade ligga kvar i det tempo de andra höll, men efter ungefär halva vägen till första bojen så tappade jag fart och till slut låg jag själv och simmade. Det var jag ganska förberedd på och fortsatte simma på.

Vattnet var som sagt omkring 16 grader och jag trodde inte kylan skulle påverka mig så mycket, men efter ungefär halva vägen kände jag att jag inte längre hade samma fokus, fick svårt att navigera och tung i andningen. Lyckades ändå mala på i mitt långsamma tempo och efter 1 timme och 6 min var jag klar. På något vinglande ben sprang jag in i T1 och förberedde mig för cyklingen.

Nu hördes publikens jubel. De skrek och skrek och det kändes fantastiskt att få den peppningen.  Ut på cyklingen och iväg för den 180 km långa turen. I princip direkt lyckas jag slå till en av mina vattenflaskor så den föll ur hållaren och det var såklart jävligt störigt. Nu hade jag bara 2 flaskor med energi och var tvungen att räkna om lite för att få det att räcka tills dess att jag kunde få langning. Första delen på cyklingen går på Öland och det kändes bra att jag hade cyklat banan tidigare. Förutsättningarna för cyklingen var ju väldigt bra med tanke på att det inte var någon vind, men frågan är om lite vind ändå inte hade varit bättre för mig då jag är en hyfsat stark cyklist. Nu blev det samma malande i 180 km, å andra sidan höll jag farten väldigt jämn.

Jag var ju sist ut i mitt startfält, men efter 10 mil cyklade jag om Jessica, svenskan. Då hade jag ingen aning om hur långt fram de andra tjejerna låg, men jag tippade på att det var en bit. Efter loopen på Öland varvar man inne vid växlingsområdet och på den vägen möter man då cyklister och här ser jag att tyskan Kristin faktiskt inte var så långt före mig, fasen tänkte jag, jag cyklar nog ganska bra ändå.

Cykling Öland

Cykling på Öland. Foto: Erik Arenhill

Benen kändes riktigt fräscha, men höll mig till planen med mina watt och trots ganska dålig asfalt och lite fler svängar etc tappade jag inte nämnvärt med fart. När jag kom till Rottneby hade jag tyskan inom räckhåll och insåg att jag snart kommer att cykla om henne. Ca 200 m innan vändpunkten cyklade jag om henne, MEN precis i vändpunkten cyklar hon om mig och just då dyker också domaren upp och innan jag ens hunnit tänka så ger han mig blått kort för drafting (5 min i strafftältet). FAN FAN FAN, onödigt av mig och jag tycker att det var gränsfall, men inget att göra. Dock tappade jag fokus pga detta. Sen blev det lite katt och råtta lek mellan mig och tyskan. Varje gång jag cyklade om henne så tog det inte lång tid innan hon cyklade om, men hon höll inte min hastighet och jag fick falla tillbaka ganska mycket varje gång. Så höll det på ända in till mål. Enda skillnaden var ju att hon fick fortsätta in i T2, jag var tvungen att stanna i skämsboxen och stå still i 5 min. 5 min är ju ingenting på 18 mil kan tyckas, men att stå still i 5 min när man varit igång i lite mer än 6 timmar är förödande för benen. Nåväl, efter 5 min fick jag cykla in i T2 och förbereda mig för löpningen. Så cyklingen som egentligen tog 5 timmar och 8 min blev istället 5 timmar och 13 min.

Gjorde ett snabbt toalettbesök innan jag begav mig ut på löpningen. Nu var publikens jubel ännu större. Mitt namn ropades överallt och känslan var verkligen att man var rockstjärna för en dag! Första varvet kändes väldigt bra, höll mig till planen både i fart och energiintag. Ut på andra varvet började dippen komma. Krampkänning i magen och farten sjönk. Jag försökte ta hjälp av publikens jubel, men det började bli tungt. Försökte tänka på saker som skulle göra det lättare, mötte mina föräldrar, mina bröder, klubbkompisar och alla stöttade mig till 110% vilket var tur. Till slut var det bara ett varv kvar och då var det tunga ben och magkrampen blev värre och värre. Gick vid varje vätskestation så att jag fick i mig vatten, även här fick jag mängder med hejarrop, helt underbart. När jag fick mitt tredje band visste jag att det nu var väldigt nära. Jag hade redan insett att jag inte skulle klara sub 10, men det kändes ganska oviktigt just då. Nu såg jag fram emot målrakan för jag hade en känsla av att den skulle vara magisk. Den VAR magisk. HERREGUD säger jag bara. VILKEN publik, det ger mig rysningar nu när jag skriver detta och jag tänker tillbaka. Efter 3 timmar och 40 min på löpningen sprang jag in på upploppet och glädjen var obeskrivlig. Jag var i mål, på min andra Ironman samt den första i proffsklass och det slutade med en 4:e plats.

Väl i mål fick jag gratulationer av nära och kära, blev intervjuad av Barometern OCH uttagen för dopingkontroll. Just där och då kunde jag inte lämna något urinprov för jag var inte kissnödig. Så fram tills jag kunde gå på toaletten hade jag med mig en kvinna som tog hand och höll koll på mig. Jag var lite trött så det var ganska skönt att ha någon vid sidan som bar mina påsar, och hjälpte mig 🙂

DSC_0565

Gratulationer av min klubbkompis Fredrik

Hursomhelst, 10 timmar och 5 min blev sluttiden. 5 min som var straffet för cyklingen. Dagarna efter har jag varit sådär nöjd faktiskt, men med lite distans till det hela så har jag accepterat resultatet och kan glädjas över min 4:e plats. Jag har alltid höga mål med saker som jag gör och när jag inte uppnår dem blir jag besviken, till en början iaf, men brukar oftast få distans till det och ta lärdomar. Det här var inte min sista Ironman, det här var min ”första” på den resan som jag gett mig in på och som Andreas sa: ”nu har vi utgångspunkten, nu sätter vi kravprofilen så att du hamnar där framme”!

Men den träningen börjar först om några veckor. Först ska kroppen få lite semester vilket den gjort sig välförtjänt av. Tack till alla, familj, vänner, klubbkompisar, kompisar, sponsorer ja ni vet, ert stöd betyder otroligt mycket och jag hoppas ni fortsätter följa med mig mot framtiden äventyr.

Puss på er!

Prisutdelning

Prisutdelning Women PRO