Min tredje Ironman är gjord och ännu ett race rikare. Som jag nämnt tidigare så bestämde jag mig relativt sent att jag skulle köra Österrike. Först var tanken att jag skulle köra Ironman Köpenhamn som min första långdistans i år, men jag har sen 2014 alltid haft en stor tävling i augusti och det gör att hela sommaren inklusive min semester går till att träna och i år ville jag få ha en vanlig semester. Därmed passade Österrike väldigt bra i tiden. 

Vi flög ned på torsdagen (tävlingen gick på söndagen) och checkade in på ett mysigt hotell ca 10 km ifrån tävlingsområdet. Det var perfekt att bo lite avsides för min uppladdning plus att de hade en 25 meters pool som jag kunde plaska runt i dagarna innan tävling.

img_0485
Cykelbanan är en backig bana med ca 1600 höjdmeter, men jag hade fått förklarat för mig att den inte skulle vara teknisk svår utan utförskörningarna skulle vara relativt enkla. Det är en tvåvarvsbana à 9 mil så det passade därmed bra att köra banan med bil för att få en uppfattning ifall det var några partier som var svårare än andra vilket vi gjorde på torsdagen. Jag konstaterade att det inte var några riktigt knixiga partier utan det skulle kunna gå köra på riktigt bra utför (utförskörning har varit lite av min svaghet tidigare). Efter att kört cykelbanan med bil kände jag att jag hade bra koll på läget.

Dagarna innan jag åkte hade jag även en lång genomgång med Jona som kört tävlingen många gånger och hon gav mig några ovärderliga tips gällande simningen. Det skulle med sannolikhet bli en simning utan våtdräkt för oss proffs så det var bara för mig att plaska i sjön utan min våtdräkt för att få in lite känsla.

På race day meddelades det att det var OK med våtdräkt för alla tävlande inklusive proffsen. Detta på grund av att lufttemperaturen var så låg (flera grader lägre än vattentemperaturen) och detta ska tas hänsyn till när man bestämmer ifall det blir våtdräkt eller inte. Så våtdräkten fick åka fram. Jag kände mig relativt lugn på morgonen, fixade det sista med cykeln, sa hejdå till min föräldrar och sen gick jag till simstarten. Jag hade god tid på mig för att värma upp och komma i stämning. Starten för oss tjejproffs gick 06:52 och sedan startade alla Age Group-atleter 07:00.

Simningen började väldigt bra. Kom in i ett bra flow och vi var några tjejer som höll ihop. Ganska snabbt luckrades dock gruppen upp och nu var det bara jag och en tjej till, men vi höll ett ganska lika tempo så det kändes bra. Dock kunde den här tjejen inte navigera särskilt bra så helt plötsligt ser jag att hon är ca 5 meter åt höger (simmade motsols). Istället för att följa med valde jag att köra min egen linje för jag höll en rak, stabil navigering. Detta kanske var dumt, för det gjorde att jag fick simma själv hela simningen. Första 2800 meter är ute i sjön och sen simmar man sista 1000 meter i en kanal. Jag upplevde att vattnet blev väldigt trögsimmat ute i sjön pga värmen för det var väldigt varmt med våtdräkt och den där bra känslan som jag hade i början blev sämre och sämre.

När jag kom in i kanalen började jag bli omsimmad av de snabbare motionärssimmarna. Detta var jag ju förberedd på, men det blev lite halvstökigt i den smala kanalen.

Väl uppe ur vattnet visade klockan 1.07, ingen tid som jag är nöjd med, faktiskt min sämsta tid på Ironman hittills, men jag var inte sist av tjejproffsen :).  Byte till cyklingen och kroppen var pigg och sugen på att cykla. Det var en enorm trygghet för mig att jag hade kört banan innan med bil för jag visste vad jag hade framför mig och kunde planera hyfsat bra. Eller det var ju min plan i alla fall. För precis som i Salou så blev problemet för mig som är en långsam simmare (och när det bara är 8 min till Age Group-simmarna) att det blev en jäkla massa män som kommer ut på cyklingen samtidigt som jag och många av dem hetscyklar. Jag hade ju min plan framför mig och hur hårt jag skulle köra, men det var väldigt svårt att hålla sig till den för jag cyklade om folk, som senare cyklade om mig (främst utför, en lättviktare som jag tappar en del utför trots att jag cyklade väldigt bra) och sen orkade de inte hålla i och då cyklade jag om dem igen vilket gjorde cyklingen lite hackig. Lägg också till att det var väldigt mycket drafting (och väldigt lata domare) så iböand blev jag omcyklad av 5-7 cyklister. När jag sen skulle köra om så förstår ni ju att det blev ganska långa omkörningar som sög mycket energi. Såhär forstatte det under några mil, men sen blev det bättre. Men då började jag känna att benen inte längre var lika pigga. Backarna började ta ut sin rätt vilket blev märkbart framförallt på platten. Mina watt kändes inte längre lika ”lätta” och det kändes som att jag cyklade bakåt snarare än framåt. Men jag visste ju då att avslutningen på cyklingen skulle vara lättare med mer utför än uppför vilket hjälpte motivationen.

Vid varvningen kände jag mig fortfarande otroligt peppad inför andra varvet. Där gav ju mitt support crew också en massa hejarrop vilket såklart boostade mig till andra varvet. Jag upplevde att andra varvet var lite lugnare när det kom till de hetsiga männen, men det var betydligt fler människor på banan (såklart eftersom det var en varvbana) så bitvis var det ännu fler människor att köra om. Och det här med 12-metersregeln (eller 10 kanske det är för motionärerna) var ingen regel någon höll, och i uppförsbackarna cyklade folk i bredd. Det var extremt mycket drafting och domarna var inte direkt duktiga på att ge ut straffkort.

Well well, cyklingen avverkades på 5.22 och efter ett kort toabesök gav jag mig ut på löpningen. DET var tunga ben kan jag säga. Kände mig som en flodhäst som försökte bli en gepard. Löpningen var en tvåvarvsbana som först går längs med sjön och sedan en sväng in i stan. Bra bana, med hyfsat mkt publik överrallt. Efter ca 3 km stod mitt support crew och hejade, de var som vanligt underbara och jag fick med mig en bra boost. Men de där 1600 höjdmetrarna och cyklingen som jag genomförde slog igenom efter 21 km. I 21 km höll jag mig helt till planen, men sen blev benen tröttare och tröttare. Tredje gången jag sprang förbi min familj så reagerade jag knappt på vad de sa. Mina ben värkte och jag ville bara att löpningen skulle ta slut. 4:50 blev snabbt 5:15 och mot slutet även 6:00-tempo blandet med en del gång. Jag kunde inte lyfta benen som jag ville, men jag skulle ta mig i mål.

Känslan när du får vika av ifrån tävlingsbanan och bege dig mot upploppet är obeskrivbar. Alla trötta tankar, värkande ben bara försvinner och du får energi för att avsluta loppet med en stor glädje. Den glädjen är så välförtjänt för 3.8 km simning, 18 mil cykling och 42.2 km löpning har avverkats och du har tagit dig igenom detta. Min känsla när jag kom till upploppet var precis detta. Jag njöt verkligen av att loppet var över, kroppen värkte och jag såg fram emot att få komma i mål, krama min familj och sen bara sätta mig ned och inte göra någonting.

Min plan var att gå under 10 timmar. Det gick inte. Det tog mig 10 timmar och 22 minuter att genomföra det. Det var tuffa timmar och minutrar för det var en tuff bana. Men det var en rolig bana och Klagenfurt där tävlingen gick var och är en otroligt vacker stad så det är hög sannolikhet att jag återvänder och kör tävlingen igen. Då kommer jag vara ännu bättre förberedd och kommer ge de där backarna en ordentlig match.

Nu har jag en välförtjänt semester där jag tränar det jag känner för. Just i skrivande stund befinner jag mig i en liten by i nordöstra Spanien för att bara njuta och ha det bra. Cykeln har jag lämnat hemma, vi återupptar kontakten igen i augusti!

Må gott och puss på er!