Första tävlingen i ny klass är nu genomförd. Det var en ren misärtävling. Men vi tar det ifrån början så får ni en liten inblick.

IMG_7518[1]

Iklädd våtdräkt och med paraply i högsta hugg på väg mot tävlingsområdet

Dagarna innan tävling
Avfärd ifrån Malmö till Mallorca skedde tidigt torsdag morgon. Hela onsdagen gick i princip åt till att fixa med packning, hämta cykeln hos Musette efter en sista check, rulla med cykeln för att stämma av att allting kändes bra och sen äta och vila. Flyget avgick redan 06:15 ifrån Kastrup så det var en brutalt tidig väckning den dagen.

Jag var framme i Alcudia omkring klockan 13. Efter lite lunch stack jag till expoområdet och mötte upp Andreas (coach) och vi gick omkring och pratade om tävlingen, mina tankar om tävlingen och ja lite smått och gott. Det var otroligt skönt att ha Andreas på plats och bra att vi kunde snacka igenom i god tid innan tävlingen. Inte för att jag kände mig särskilt stissig, men jag blev ändå väldigt lugn av snacket med coach. Resten av torsdagen gick till att packa upp cykel, rulla med cykeln, plaska lite i havet, äta och sen vila.

En liten detalj som inte kom med i min packning var min tävlingsdräkt. Den befann sig i Sthlm då den skulle åka med budbärare därifrån. Dock blev budbäraren magsjuk och min dräkt kom inte iväg till Mallorca enligt plan. Jag hade en reservdräkt med mig, men den var ju utan loggor och jag ville ju såklart ha min nya dräkt. Började höra mig för ifall någon mot förmodan skulle åka till Mallorca ifrån Sthlm på fredagen och det visade sig att det fanns en räddare. Med lite hjälp av min bror lyckades dräkten hämtas ifrån budbärare 1 och levereras till budbärare 2 och skulle anlända till Mallorca på fredagen. Lite småstressigt och viss panikkänsla ifrån min sida, men den anlände på fredagen och allt löste sig.

På fredagen var det race briefing, packning av racepåsar samt incheckning av cykel. Min storebror kom också till mig i Alcudia. Det var så skönt att få ha någon i familjen i min närhet nu när tävlingsdagen började närma sig. Det enda orosmomentet nu inför lördag var vädret. Prognosen under veckan var i princip hela tiden regn regn regn. Dock ville jag inte tro på prognosen utan tänkte någonstans att det blir nog inte regn, jag menar hur ofta regnar det på Mallorca? Så fel jag hade…

IMG_7584[1]

Lite mat efter målgång är aldrig fel

Tävlingsdagen
När jag vaknade på morgonen så tyckte jag att det lät som att det regnade, men ville fortfarande inte tro att det var sant. Men när jag öppnade balkongdörren såg jag att det var sant. Det blåste och regnade och det var bara att ställa in sig på att det skulle bli en riktigt tuff dag (ja alltså den hade ju varit tuff även med bra väder, men nu blev den tuffare). Med frukost i magen drog jag på mig våtdräkten hemma i lägenheten, bra sätt att hålla värmen och sen gick jag och min bror bort till tävlingsområdet.

Fy fan vilket skitväder det var rent ut sagt och det var lite smått kaos i tävlingsområdet av alla atleter som skulle ta på sig våtdräkter, packa om sina race bags och ja allt vad det nu var. Jag höll mig för mig själv och gick mest omkring och bubblade, hade koll på det mesta. Lite innan halv åtta gick jag till simstarten och värmde upp. Lyckades hålla mig varm vilket var viktigt. 08:00 gick starten för oss tjejer i proffsklassen och vi var 20 st som startade. Jag visste att simningen skulle bli tuff, men jag hoppades ändå att det skulle kännas hyfsat bra. Den var tuff och kändes inte bra. Tappade i princip gruppen direkt så det var bara att börja simma på egen hand. Någon gång precis efter vändpunkten fick jag en ordentlig kallsup som gjorde att jag kräktes, det kändes lite obehagligt och inget jag varit med om tidigare, men det var ju bara att simma vidare. Regnet smattrade mot fötterna och efter ett tag började en svidande känsla komma på min högerfot. Jag lyckades ignorera smärtan (i efterhand förstod jag att jag hade simmat på en brännmanet och det sved ganska mycket). Efter en evighet eller närmare bestämt 34 min var simningen äntligen klar. Lite halvt groggy tog jag mig upp ur vattnet och satte fart mot T1.

Ut på cyklingen i ösregnet och vinden. När man lämnat Alcudia är det en raksträcka bort mot Pollenca. Här blåste det kraftiga sidvindar och jag hade svårt att cykla rakt. Drogs hela tiden till vänster. Att ligga i tempobågen gick inte. Där och då funderade jag på vad jag gjorde. Varför satt jag på den här cykeln i ett jävla ösregn och kämpade med att ens kunna cykla rakt? Benen var stela av kylan och det kändes bara skit. Men så svängde vägen av och jag fick vinden i ryggen, benen lossnade lite och jag kunde gotta ned mig i tempobågen och börja trycka på. Äntligen fick jag feeling och nu visste jag ju varför jag satt på cykeln och gjorde det här. Precis innan den berömda tävlingsbacken började blev jag omcyklad av ett litet jäkla kraftpaket, nämligen Emma Pooley. Hon är en hyfsat duktig cyklist (läs grymt bra cyklist). Efteråt fick jag höra att även hon hade fått skippa tempoställning bort mot Pollenca så min känsla om att det var tufft verkade stämma.

Anyway. Tävlingsbacken närmade sig och min strategi var bara att mata på uppför. På grund av regnet var ju vägbanan väldigt våt och hal på sina ställen, dock var jag aldrig särskilt rädd uppför, det var utför som var min stora oro. Att köra serpentin med tempocykel, profilhjul och halt underlag var ingenting jag hade erfarenhet av och inget jag heller såg fram emot. Jag tog det extremt lugnt utför. Blev omkörd av en mängd galna killar där flera av dem vurpade i svängarna. Jag lyckades ta mig nedför serpentinerna utan vurpor och kände en liten befrielse. Dock var jag iskall och satt och hackade tänder i några kilometer. Innan det blir mer platt och mer raksträckor ska man cykla igenom lite småbyar och det var fler skarpa svängar och läskiga partier. Jag fortsatte köra lugnt, men så var det på ett ställe där jag blev osäker på hur jag skulle köra och bromsade för kraftigt och fick glid på mitt bakhjul och föll i backen. Gled in i ett staket, men klarade mig helt oskadd. Upp igen och fortsätta cykla. Efter ca 45 km går det äntligen att trycka på lite och det behövde jag för att få upp kroppstempen. Det var ett tillfälle till där jag bromsade för sent och gjorde en till vurpa, men klarade mig även där oskadd. Sen gick sista biten till Alcudia bara på någon slags ren vilja. Tanken på att bryta loppet hade slagit mig ett flertal gånger, men sen är jag en envis jäkel som inte ger upp i första taget. Trots att cykeltiden inte ens var i närheten av vad jag önskade så brydde jag mig faktiskt inte om det. Jag hade siktet inställt på att komma till T2 och få börja springa.

Vid sista biten av cyklingen började hejaropen komma. Nu visste jag att jag skulle ha många härliga supportar längs med banan och den där läskiga och hemska cyklingen lämnade jag bakom mig. Nu skulle jag springa. Satte fart i mitt tänkta tävlingstempo och trots stela ben kändes det bra. Att få höra sitt namn skrikas och ropas hela tiden lyfter en verkligen flera nivåer. Det var en fantastisk publik som trots regn stod och hejade. När jag minst anade så hörde jag mitt namn och ”heja Sverige” och ”kom igen nu Julia, SÅ ska det se ut” och även om jag inte alltid visade det längs med banan så blev jag riktigt peppad av allt detta. Löpningen gick helt ok. Tappade lite fart mot slutet, men jag hade en bra känsla längs med hela banan och lyckades också bra med energiintaget. Efter 2,5 varv var det dags för mig att vika av ifrån huvudbanan och springa in på upploppet. Vilken härlig känsla det var att höra speakern ropa mitt namn. Jag tog mig igenom den här tävlingen som blev en av de värre tävlingarna jag kört. Väl i mål stod min bror och väntade och jag slängde mig runt halsen på honom gråtandes, det var en hel del känslor som släpptes fram om man säger så.

Jag slutade på en 14:e plats av 15 kvinnor på min första tävling i ny klass. 5 st bröt tävlingen på cyklingen. All in all är jag nöjd. Massa bra erfarenheter som jag kan ta med mig till kommande tävlingar i sommar. Säsongen är nu igång och jag är taggad med att fortsätta träna och tävla. Stort tack till ALLA som grattar, hälsar, hejar på Facebook, Instagram och i verkligheten. Även om jag inte alltid svarar eller kanske ens reagerar så tar jag det till mig och det peppar och hjälper. Nästa tävling är redan om två veckor, Ironman 70.3 Barcelona. Då hoppas jag på regnfritt så jag slipper hala vägar 🙂 Fram tills Barcelona blir det långbesök i Sthlm, lätt underhållsträning och ja förberedelser helt enkelt.

Take care, puss!

IMG_7590[1] IMG_7586[1]  IMG_7570[1] IMG_7545[1] IMG_7558[1]