Det är otroligt hur snabbt, men ändå långsamt tiden kan gå när man gör olika saker. En vecka på Playitas gick otroligt snabbt samtidigt som 5 timmars cykling där 3 timmar går i konstant motvind känns som en evighet. Jag ska dock inte bli filosofisk nu och skriva en massa om det, men under veckan har ändå känts väldigt olika gång.

Förra gången jag åkte dit var jag där torsdag till måndag vilket kändes lite kort, det fanns liksom inte utrymme för att inte sticka ut och cykla varje dag oavsett hur vädret var (och just den gången kom det regn 3 av 5 dagar). Den här gången åkte jag dit i en vecka vilket kändes mer lagom (eller jag hade gärna stannat ännu längre, men ja ni fattar). Jag är just nu inne i slutfasen av min volymträning, tävlingssäsongen börjar om 4 veckor så en mängdvecka på Playitas passade lägligt.

Hur har veckan varit då? När jag först såg mitt träningsschema som Andreas skrivit till mig fick jag en smärre chock. Jag är van att träna mellan 8-15 timmar i veckan. Veckan på Playitas innehöll totalt nästan 35 timmar vilket är ofantligt mycket mer än vad jag är van vid. Men är det någonting som jag och Andreas märkt under de månader som vi jobbat ihop är att jag tål relativt mycket och hård träning så jag kände mig jäkligt taggad på att se hur jag skulle reagera på en sån här mängdvecka.

Fokus var volym, men hade även en hel del kvalitet på schemat. Jag hade också några simpass i havet i och med att första tävlingen är på Mallorca om 4 veckor och möjligheten att simma i havet i Sverige i princip är obefintlig (det går ju såklart om man kan simma i extremt kallt vatten, men det är jag inte intresserad av).

Jag ska inte gå in på detaljer om hur mycket eller vad jag har tränat utan kan mer eller mindre sammanfatta det såhär. Jag har fått träna i extrema vindförhållanden där jag stundtals ifrågasatt min fortsatta satsning inom den här sporten då det är extremt lätt att tappa humöret när man ligger och nöter och nöter i motvinden och man blir bara tröttare och tröttare i huvudet av det konstanta vindbruset. Havet har oftast vid en första anblick sett ganska lockande ut, men när jag väl har kommit i och börjat simma så har det bara varit en synvilla. Det har varit relativt tuffa simpass på grund av vind och strömmar och även här har humöret ställts på spel då jag har slagits mot det salta vattnet och vågorna.

Löpningen har ju såklart också fått ta del av den här eviga vinden. Mitt första långpass sprang jag ut till en pir som alla pratar om. Det kommer jag aldrig göra igen. Vägen dit är backig, blåsig, tråkig och jobbig. Sista biten är en hyfsat brant serpentinväg där du mer eller mindre bara vill lägga dig ned på marken och gråta. Utsikten när du väl är framme är ganska vacker, men enligt min mening är det inte värt det slitet som vägen dit innebar (kan tilläggas att just den här dagen var det en vindstyrka på ca 17-20 m/s så min bedömning kan påverkas av detta).

Höjdpunkten kom i fredags. Då hade jag 5 timmars cykling med 90 min efterföljande löp på schemat. Jag valde att cykla till Corralejo som ligger i princip längst norrut på Fuerteventura. Jag visste att jag skulle ha motvind dit, benen började bli lite mosiga efter fem dagars träning, men jag begav mig iväg, helt ovetande vad jag hade framför mig. Efter 1 timme började humöret sakta dala. Efter 2 timmar började jag verkligen ifrågasätta vad fasen jag höll på med. Efter 3,5 timme var jag framme i Corralejo. Jag ska inte avslöja hur och vad jag tänkte på under dessa timmar i motvinden, men vi kan säga att jag var inte den gladaste personen på ön och så fort en bil tutade till på mig (oftast i all välmening) kände jag bara en ilska och ville verkligen slänga cykeln på vägen. Till råga på detta så började jag få riktigt mycket sittskav och att ligga nere i tempobågen var inte jätteskönt. Väl framme i Corralejo stannade jag på en affär och köpte mig en Cola och en Snickers som jag nog slog världsrekord i att få i mig och sen vände jag hemåt. Från att ha varit arg som ett bi kom äntligen lite glädje tillbaka (märkligt hur fort det kan vända). Nu hade jag ju medvind och susade enkelt fram i 45-50 km/h och njöt av de vackra vyerna. I alla fall till en början, sittskavet var fortfarande ett problem så hemresan blev inte så underbar som jag hade önskat, men den var betydligt bättre än ditresan. Väl tillbaka på Playitas, drog jag på mig löparskorna och sprang 3 km. Sen gav jag upp, jag ville inte mer och fick kasta in handduken.

Så för att summera ihop detta kan jag säga att jag har haft en riktigt bra vecka på Playitas. Det är underbart skönt att kunna fokusera på träningen, frukost och middag serveras och det enda du behöver bestämma dig för är när du ska äta. Att få träna i såna här förhållanden gör dig otroligt stark och även om jag som sagt har haft en hel del ”mörka och negativa” tankar under veckan så är det exakt därför man åker dit. Plus att det är jäkligt trevligt att umgås med likasinnade människor vilket jag har gjort den här veckan.

Hur mår kroppen nu då? Den mår faktiskt väldigt bra. Har några lugna dagar i början på den här veckan och sen blir det mer träning till helgen. Så med andra ord är det tillbaka till verkligheten i Skåne. Och jag säger bara ”Skåne bring those winds on, I’m ready for you more than never”.

Puss!

IMG_7092

En vacker sommarkväll på Fuerteventura

IMG_7115

Den omtalade röda vägen som leder till och från paradiset

IMG_7124

Lyckades pricka in en dag med storm, regn och dimma. Just den dagen körde jag i bergen, kanske inte mitt klokaste val under veckan

IMG_7126

Som sagt, storm, regn och dimma

IMG_7185

Vid vändpunkten i Corralejo, glädjen är snart tillbaka

IMG_7195

Fantastiska vyer vid Corralejo, här gick det äntligen undan

Det ”lugna” havet