Så var det dags att gå in i preparation mode inför nästa tävling nämligen Ironman Kalmar. All träning är gjord, inget av det som jag gör de kommande dagarna kommer påverka tävlingens utfall. Nu ska jag låta kroppen komma in i rätt läge. För en vecka sedan var jag dock ganska less på träningen . Hade ett löppass som inte gick helt enligt plan och benen började bli slitna efter dessa volymveckor. Trots slitna ben har jag ändå löst nästan alla mina pass enligt plan och att bli trött är ingenting konstigt. Styrkan kommer ju tillbaka nu när jag drar ned på volymen och toppningen sätter fart. Tryggheten i att jag har haft några riktigt bra träningsveckor är såklart en stor styrka för mig nu när tävlingen börjar närma sig.

Jag får ofta frågan om hur fasen jag klarar att ge mig ut på 4-5 timmars lång cykling helt själv och att sedan också springa i två timmar? Att träna länge har jag alltid haft lätt för, jag kan mala på länge, men självklart får jag dippar i motivationen ibland. Exempelvis förra veckan under ett kombinerat cykel- löppasss. Det var kallt, jävligt blåsigt och benen var lite slitna. Istället för att ge upp (det har hänt, längesdan nu, men det har hänt) så började jag visualisera delar av cykelbanan i Kalmar och omvandlade den väg som jag för tillfället cyklade på till en bit av cykelbanan ”nu cyklar du på rakan ner mot Mörbylånga” eller ”det här är som när du cyklar över Allvaret”. Genom dessa visualiseringar lyckades jag genomföra hela träningspasset på 4,5 timmes cykling. Sen när jag gav mig ut på min 2-timmarsrunda så började jag tänka på den support som jag vet kommer finnas i Kalmar. När det var extra tungt så tänkte jag/visualiserade jag att mina bröder helt plötstligt hoppade fram och tokhejade på mig. Det gav mig rysningar, för det ger en sån otrolig boost för mig. Och så fortsatte jag under mina 2 timmar. Ibland var det bröder, ibland mina föräldrar som jag såg, eller vänner, men ni fattar nog grejen.

Så såna saker hjälper mig att klara långa och ibland väldigt ensamma träningspass, samt att jag vet ju varför jag gör det. Sen efter passen får jag ju möjlighet att analysera passet och nörda ner mig i alla dessa siffror, sånt gillar jag 🙂

Hur har det gått med den där simningen då? Senast jag skrev så berättade jag ju både om min svanfobi och att jag fått utstå höga och tuffa vågor under simningen. Svanarna har faktiskt hållit sig borta de senaste veckorna, vågorna har inte gjort det. Dock fick jag tillbaka mycket självförtroende när jag simmade ett pass med coach förra veckan. Detta var under dessa dagar då motivationen började sjunka och jag började känna mig sliten. Det var till och med så att Andreas höll på att ändra passets upplägg precis innan jag skulle köra mina intervaller för att jag var så osugen. Men då sa jag att jag skulle lösa intervallerna, det skulle bara bli jobbigt. Jag löste intervallerna, men det var inte särskilt jobbigt, DET var en härlig känsla. 2×1500 m (i bassäng förvisso) gick riktigt bra.Tyvärr har jag ännu inte fått någon otrolig simkänsla i havet den senaste veckan för det har blåst tokmycket och jag har varit som en pingisboll som studsat runt på ytan.

20160809_JuliaSimmar_9742

Foto: Erik Jonsson

20160809_JuliaSimmar_9287

Foto: Erik Jonsson

I tisdags hade jag ett långpass simning på agendan à 3800 m. Planen var att köra det på min lunchrast. Cyklade förbi Västra Hamnen för att kolla av vågstatusen och det var tuffa förhållanden, riktigt tuffa förhållanden. Där och då började min motivation för passet drastiskt sjunka, men så la jag upp ett par poster på Instagram där jag fick pepp ifrån vänner samt att en kompis som är fotograf messade mig och sa att han kunde komma förbi och fota mig under tiden jag körde passet. Hur kan man inte bli pepp då? Så på lunchrasten hoppade jag i och genomförde åtminstone en stor del av passet, samt att det blev riktigt sjyssta bilder som Erik tog.

Så nu säger jag bara såhär ”Kalmar: bring those waves on, because I’m ready for them”! För så är det. Jag är redo!

Puss på er!

20160809_JuliaSimmar_9926

Foto: Erik Jonsson

20160809_JuliaSimmar_9972

Foto: Erik Jonsson