Så var det äntligen dags att starta upp årets tävlingssäsong med Ironman 70.3 Mallorca. Det var även min första tävling 2015, enda skillnaden mot förra året är att jag nu har bytt klass och kommer inte tävla i AG 30-34 utan jag kommer att tävla i proffsklassen, ja och sen att jag förhoppningsvis har blivit en bättre triatlet är ju såklart också en skillnad :).
Det är otroligt hur snabbt, men ändå långsamt tiden kan gå när man gör olika saker. En vecka på Playitas gick otroligt snabbt samtidigt som 5 timmars cykling där 3 timmar går i konstant motvind känns som en evighet. Jag ska dock inte bli filosofisk nu och skriva en massa om det, men under veckan har ändå känts väldigt olika gång.
Förra gången jag åkte dit var jag där torsdag till måndag vilket kändes lite kort, det fanns liksom inte utrymme för att inte sticka ut och cykla varje dag oavsett hur vädret var (och just den gången kom det regn 3 av 5 dagar). Den här gången åkte jag dit i en vecka vilket kändes mer lagom (eller jag hade gärna stannat ännu längre, men ja ni fattar). Jag är just nu inne i slutfasen av min volymträning, tävlingssäsongen börjar om 4 veckor så en mängdvecka på Playitas passade lägligt.
Jag har nu gått in i ett block där volymen i träningen successivt ökar och det blir fler och fler pass med mer inslag av tävlingsfart. Jag gillar vad jag har framför mig då jag dels gillar utmaningen med mycket volym, men även att få testa på hur jag ligger i förhållande till mina tänkta tävlingszoner.
Träningssäsongen är i full gång, mina trainerpass avlöser varandra, löpbandet slits med jämna mellanrum och det är ett konstant räknande av kakelplattor i bassängen. När tillfälle då ges att få lämna detta så är det väl klart att man tar tillfället i akt och sticker. Förra året fick jag till nästan två hela veckor på Mallorca, först en ren träningsvecka och sen en halv träningsvecka i samband med att jag var där och tävlade.
Min coach Andreas har varit några veckor i Sverige och i samband med den vistelsen ordnade han förra helgen ett träningsläger i Borås. Först var jag osäker på ifall jag skulle vara med eftersom min mamma fyllde 60 den helgen och skulle ha 60-årskalas. Dock lyckades jag lösa det med att vara med i början på lägret.
Nu har det gått två veckor sedan min lilla revbensincident. Första veckan var hemsk, det kan jag erkänna nu i efterhand. Det gjorde ont i många olika lägen både när jag tränade och inte tränade, till exempel när jag skulle vända mig i sängen, när jag skrattade etc etc. Andreas reviderade mitt tänkta träningsschema och plockade bort simning och gym under första veckan. Cykling och löpning hade jag kvar och jag körde på så mycket som jag klarade helt enkelt.