Race report Ironman 70.3 Mallorca

Första tävlingen i ny klass är nu genomförd. Det var en ren misärtävling. Men vi tar det ifrån början så får ni en liten inblick.

IMG_7518[1]

Iklädd våtdräkt och med paraply i högsta hugg på väg mot tävlingsområdet

Snygg, snabb och stark it’s time for Mallorca

Så var det äntligen dags att starta upp årets tävlingssäsong med Ironman 70.3 Mallorca. Det var även min första tävling 2015, enda skillnaden mot förra året är att jag nu har bytt klass och kommer inte tävla i AG 30-34 utan jag kommer att tävla i proffsklassen, ja och sen att jag förhoppningsvis har blivit en bättre triatlet är ju såklart också en skillnad :).

Post training camp Playitas Resort, Fuerteventura

Det är otroligt hur snabbt, men ändå långsamt tiden kan gå när man gör olika saker. En vecka på Playitas gick otroligt snabbt samtidigt som 5 timmars cykling där 3 timmar går i konstant motvind känns som en evighet. Jag ska dock inte bli filosofisk nu och skriva en massa om det, men under veckan har ändå känts väldigt olika gång.

Förra gången jag åkte dit var jag där torsdag till måndag vilket kändes lite kort, det fanns liksom inte utrymme för att inte sticka ut och cykla varje dag oavsett hur vädret var (och just den gången kom det regn 3 av 5 dagar). Den här gången åkte jag dit i en vecka vilket kändes mer lagom (eller jag hade gärna stannat ännu längre, men ja ni fattar). Jag är just nu inne i slutfasen av min volymträning, tävlingssäsongen börjar om 4 veckor så en mängdvecka på Playitas passade lägligt.

När saker och ting inte blir som man tänkt sig…

…hur gör man då?

För de flesta av oss så har vi en syn på hur livet på något sätt ska se ut, eller i alla fall som man önskar att det ska se ut. Först går vi i grundskolan och sedan gymnasiet, därefter blir det lite olika vägar. Vissa pluggar vidare direkt, vissa reser omkring i världen, vissa börjar jobba etc etc etc. Jag har i princip alltid haft en tanke på hur mitt liv skulle se ut från det att jag tog studenten.

När blir det egentligen för mycket?

Det har varit lite av en längre frånvaro ifrån bloggen nu ett tag. Bloggen har helt enkelt prioriterats bort de senaste veckorna på grund av en massa saker som har hänt, främst på det privata planet. Privata händelser spelar ju en roll även i det idrottsliga då det kan skapa stress och ge mentala påfrestningar i olika former. Om man inte passar sig så är det lätt att det går åt fel håll och vägen tillbaka kan bli både lång och svår. Svårigheten tycker jag är att veta när det faktiskt blir för mycket, särskilt om man också har en egenskap att man ofta vill vara allt och alla till lags, ”Duktiga Flickan-syndromet” som jag också kallar det.

The volume is increasing

Jag har nu gått in i ett block där volymen i träningen successivt ökar och det blir fler och fler pass med mer inslag av tävlingsfart. Jag gillar vad jag har framför mig då jag dels gillar utmaningen med mycket volym, men även att få testa på hur jag ligger i förhållande till mina tänkta tävlingszoner.