Hur ett år kan försvinna så snabbt är för mig svårt att förstå. Det är snart ett år sen jag tog mitt pick och pack och flyttade över Atlanten till den stora staden Chicago. Under min tid här i Chicago så har jag vid ett flertal tillfällen försökt skriva ihop ett blogginlägg för att på något sätt sätta ett ord på vad jag vill skriva om min tid här. För det här året har inte varit som ett vanligt år för mig. Men varje gång jag börjat skriva (jag började i början på juni!!!!) så har det aldrig blivit klart av olika anledningar. Så nu blir det ett inlägg om mer eller mindre hela min tid här. Så varning för långt inlägg….

När jag bestämde mig för att flytta ett år till Chicago så visste jag (i alla fall någon del av mig visste) att det kunde bli ett mellanår med min träning och satsning. Så jag visste, men ville ändå så gärna få det att fungera.

I början när allting är nytt och spännande så tror jag många känner igen sig i det faktum att allting görs med en stor nyfikenhet och man är väldigt taggad. Sån var jag när jag flyttade hit, men jag var också ganska frustrerad för jag ville ju komma igång med min träning på samma sätt som jag hade haft i Sverige, men kunde inte det, för saker och ting är annorlunda i Chicago jämför med Malmö där jag bodde tidigare.

Efter någon månad så började ändå saker stabilisera sig. Fixade ett gymkort så jag hade tillgång till en pool, tränade min cykling med ett team här i Chicago och jobbade på med mitt vanliga jobb 4 dagar i veckan. Det flöt på väldigt bra. Funderade lite på vilka tävlingar jag skulle köra under säsongen. Kalmar var en självklarhet. Hemmaplan och en bana som passar mig perfekt. Kalmar skulle bli min A-tävling för 2018. För jag ville tävla, det visste jag.

I mars-april började jag jobba heltid. Tyckte inte att det påverkade min träning nämnvärt. Majoriteten av min träning gjorde (gör) jag på morgonen, det passar mig bäst helt enkelt. Simning är den disciplin inom triathlon som jag har fått kämpa och kämpar mest med. Det tar tid att bli bra. I mars-april försökte vi öka min simmängd något då jag kände mig redo att ta det upp en nivå. Det gick inte alls. Ganska snart märkte jag att min motivation till simning började tryta. Det blev fler och fler uteblivna pass, framförallt pass som jag skulle simma efter jobb. Coach och jag pratade kring detta och vi bestämde att de pass efter jobb skulle inte vara mina hårda pass utan betydligt lättare pass med mer teknik.

Det gick bra. Ett tag.

I april åkte jag till Sthlm. Hade planerat hela veckan i förväg så att jag skulle få till min träning bra. Men den resan slutade med att jag beslöt mig för att ställa in Kalmar. Jag kom till en insikt att det inte funkar att flytta till ett nytt land där jag dels ska ansvara för en (för mig) helt ny marknad där saker och ting fungerar annorlunda än vad jag är van vid, satsa heltid på triathlon och samtidigt ha tid och energi till att faktiskt lära känna staden och njuta av den fantastiska möjligheten att få bo i Chicago. Jag kände att hela situationen gjorde mig stressad. Någonstans var jag tvungen att skära ned. Och i det här fallet var det på träningen. Till en början så ville jag inte ta det beslutet för jag ansåg att träningen var det som höll mig flytande, det var (och är) min frihetszon. Men det skulle inte handla om att sluta träna. Det skulle handla om att dra ned ribban och ta beslutet att 2018 skulle inte bli året då jag kommer kunna satsa lika hårt, något som jag ju egentligen visste redan innan…

Beslutet jag tog i Sthlm med att skära ned innebar också att jag beslöt mig för att inte köra Kalmar.  Beslutet att skära ned var ju egentligen inte nytt för mig, men den här gången var jag tvungen att acceptera.

Tillbaka i Chicago så förändrades min träning pga mitt beslut. Största förändringen var att jag i princip slutade simma. Jag simmade nästan ingenting i över två månader och det var ingenting som jag saknade. Jag beslöt mig också för att pausa och träna med teamet i Chicago. Jag behövde få köra på egen hand för att ha en större flexibilitet.

Ingen simning under några månader, men en pool kan användas till andra saker också 🙂

Löpningen var den del som fungerade bäst och det var också här jag bestämde mig för att ta mig an en ny utmaning, en utmaning jag velat göra länge, men det har aldrig riktigt passat sen jag började med triathlon. Jag bestämde mig för att köra ett ultralopp och beslutet landade på ett 90-km lopp i Colorado i början på juli.

Det kan tyckas konstigt att jag valde att ta mig an en stor utmaning som skulle komma att kräva en fortsatt dedikerad och intensiv träning. Men för mig var det en stor förändring och någonting jag kände mig motiverad till att göra. Kraven på min prestation blev också helt annorlunda för jag visste att jag tog mig an någonting helt nytt och där jag var en nybörjare. Tävlingen var extremt tuff för mig. Dels var den på hög höjd, 3000m plus och ungefär 2500 klättrade höjdmetrar totalt och totalt lite över 90 km lång, dels trillade jag och slog i min vänstra höft efter 3 mil så sprang med extra smärta i 6 mil. Det tog oss nästan 16 h att komma i mål där jag inte hade klarat det utan Teds hjälp. Hur han orkade med en surpuppa som jag förstår jag inte, men jag är evigt tacksam att han gjorde för jag visade för mig själv återigen att ingenting är omöjligt och att jag är väldigt stark.

Post 9 mil och 16 h race

 

Redo för trailrace in the middle of Colorado

Efter tävlingen i Colorado började jag så smått känna ett större sug igen efter triathlon och sa till Andreas att jag nog faktiskt vill köra en tävling under hösten och Ironman Arizona var tävlingen jag ville köra. Så efter ett par veckors vila började jag så smått börja med triathlonträning igen, dvs simma, cykla och springa. Simningen kändes lite som att börja om ifrån början. Tog det lugnt, kortare pass och lät verkligen motivationen styra. Cyklade tillsammans med teamet på helgen, och det var kul att hänga på dem igen. Det flöt på bra. Men så började mitt vanliga jobb bli mer och mer stressigt, mycket tidiga morgnar med både jobb och träning, men som under helgen ”jämnades ut” eftersom jag då kunde fokusera på att träna och återhämta mig.

I slutet på augusti åkte vi till de franska alperna då T och P skulle springa ett ultralopp. Perfekta möjlighet för bra cykling och traillöpning . Det var ett skönt avbrott ifrån den kanske hektiska perioden på länge med jobbet, men den resan blev inte alls som planerat. Första cykelpasset skulle vara 4×8 min insprängt i distans. Kände redan på första intervallen att benen inte svarade, försökte mig på ett par till, men gav till slut upp. Fick ont i magen och under joggen efteråt så fick jag ordentliga krämpor. Kortade ned passet och tog bilen och körde hem. Väl hemma grät jag floder för det gjorde så ont i magen. Bestämde mig för att ta det lugnt dagen efter. Snackade med Andreas och han strök mer eller mindre all min träning den veckan. Fick inte köra någonting hårt utan bara lugnt för att inte stressa upp magen mer. För den var stressad och fylld med magsyra, såg ut som att jag var gravid i 5:e månaden, men det var magkatarr.

Underbart vackert i alperna, tyvärr blev det inte så många timmar i den här kombon, men njutningen var ändå hög

Det kändes ju såklart jävligt surt att inte kunna träna som tänkt, men kroppen sa ifrån. Det tog några veckor innan magkatarren la sig helt och hållet. Under den här tiden så körde jag väldigt lugn träning OCH jag tog beslutet att inte alls tävla under 2018. Ett beslut som jag skulle tagit mycket mycket tidigare, men min envishet (och till viss del att jag återigen inte ville lyssna fullt ut på kroppen) vinner ibland kamper som skulle vunnits av klokhet. Saker och ting började successivt ordna upp sig, jobbet lugnade ned sig, magen mådde bättre och bättre och till slut kunde jag börja med lite hårdare träning igen. Alltid i samråd med Andreas som verkligen har guidat mig och hjälpt mig otroligt mycket under den här tiden.

Nu sitter jag här och det är 2,5 vecka kvar till hemfärd. De senaste månaderna har gått så fort och nu kan jag inte riktigt förstå att jag ska lämna Chicago. Och jag ska flytta till Stockholm. Nytt steg i livet, men verkligen ett rätt sådant.

Tiden här i Chicago har varit fantastisk, men också skitjobbig för jag har saknat alla där hemma väldigt mycket. 7 timmars tidsskillnad till Sverige gör saker och ting mycket svårare eftersom det alltid måste planeras för när man ska prata i telefon etc. Men Chicago är verkligen en fantastisk stad och jag skulle inte vilja byta bort det här året då det gett mig mängder med erfarenhet, vänner och insikter. Men jag är redo för att flytta hem. Och jag är redo för ett händelserikt 2019. Och jag är redo för att gå tillbaka till min elitsatsning som triatlet. Mer om det nästa gång tror jag…

Tack för att ni läste och följer mig på den här resan. Puss